På skiva: The Divine Comedy (Zero)
Album
8/10
The Divine Comedy: Bang goes the knighthood
Divine Comedy Records
Jag hyser en enorm förtjusning för croonern som musikgenre och av samtida artister är det få som fyller den rollen bättre än Neil Hannon med sitt nordirländska band The Divine Comedy.
Precis som många andra upptäckte jag honom 1996 med mästerverket ”Casanova”, men redan två år senare med ”Fin de siècle” började jag tappa intresset en smula. Några enstaka fullträffar kunde inte hjälpa plattan att nå upp till mina högt ställda förväntningar. Historien upprepade sig med de efterföljande skivorna och när ”Bang goes the knighthood” plötsligt damp ner efter fyra tysta år mindes jag plötsligt hur mycket jag tyckte om den eleganta popdandyn. För ”Bang goes the knighthood” är en riktigt stark återkomst. Det är den jämnaste och förmodligen bästa plattan sedan ”Casanova” och jag tycker faktiskt nästan att den är i samma klass.
Här saknas bottennapp men riktiga toppar är det däremot fullt av. ”At the indie disco” är en referensfylld pärla där Hannon namedroppar band som Blur, The Cure och – till min förtjusning – Wannadies. Stompiga ”The complete banker” har en charmig refräng, ”Neapolitan girl” har ett mjukt driv och en slags Medelhavskänsla som man måste gilla och ”The lost art of conservation” gungar fram skönare än något annan jag hört på länge. I övrigt är det högstämda, pampiga, dramatiska sånger med stråkar, fantastiska storbandsarrangemang och Hannons gentlemannasång fram till slutlåten ”I like” som mest känns som ett rent lyckopiller.
Texterna är fyllda med humor, pricksäkerhet och snygga formuleringar, vilket var exakt det som saknades under The Divine Comedys 00-talsskivor.
8/10
The Divine Comedy: Bang goes the knighthood
Divine Comedy Records
Jag hyser en enorm förtjusning för croonern som musikgenre och av samtida artister är det få som fyller den rollen bättre än Neil Hannon med sitt nordirländska band The Divine Comedy.
Precis som många andra upptäckte jag honom 1996 med mästerverket ”Casanova”, men redan två år senare med ”Fin de siècle” började jag tappa intresset en smula. Några enstaka fullträffar kunde inte hjälpa plattan att nå upp till mina högt ställda förväntningar. Historien upprepade sig med de efterföljande skivorna och när ”Bang goes the knighthood” plötsligt damp ner efter fyra tysta år mindes jag plötsligt hur mycket jag tyckte om den eleganta popdandyn. För ”Bang goes the knighthood” är en riktigt stark återkomst. Det är den jämnaste och förmodligen bästa plattan sedan ”Casanova” och jag tycker faktiskt nästan att den är i samma klass.
Här saknas bottennapp men riktiga toppar är det däremot fullt av. ”At the indie disco” är en referensfylld pärla där Hannon namedroppar band som Blur, The Cure och – till min förtjusning – Wannadies. Stompiga ”The complete banker” har en charmig refräng, ”Neapolitan girl” har ett mjukt driv och en slags Medelhavskänsla som man måste gilla och ”The lost art of conservation” gungar fram skönare än något annan jag hört på länge. I övrigt är det högstämda, pampiga, dramatiska sånger med stråkar, fantastiska storbandsarrangemang och Hannons gentlemannasång fram till slutlåten ”I like” som mest känns som ett rent lyckopiller.
Texterna är fyllda med humor, pricksäkerhet och snygga formuleringar, vilket var exakt det som saknades under The Divine Comedys 00-talsskivor.