tobi

Allting går att sälja med popmusik

Konsten och kommersialismen har länge haft ett knepigt förhållande. Grundtanken har varit att konsten ska vara fri och att då sälja sig till kapitalismen är att ge upp sitt oberoende. Därför ägs Sveriges Television av en stiftelse, därför är många mot kultursponsring och därför fick skådisar skit ända fram till 90-talet om de medverkade i reklamfilmer.

Jag håller med om den oerhörda vikten av en fri, oberoende konst. Inte bara för att det är viktigt av demokrati- och yttrandefrihetsskäl, utan för att konsten i sig påverkas om den styrs av kommersiella krafter. Övertydliga produktplaceringar i filmer är oerhört irriterande, likaså TV 4:s vana att bryta filmer för nyheter, för att ta två exempel.

Ofta är dock verkligheten mer komplicerad än så. Få kulturutövare tycker exempelvis illa om när den lokala handlaren skänker priser till chokladhjulet under den lilla byns kulturdagar. Och när det gäller många av våra stora rock festivaler så lever arrangörer och lokalt näringsliv ofta i en nära symbios som båda tycker sig tjäna på.

Och idag när skivförsäljningen stadigt minskar får musiker försöka hitta nya inkomstkällor. Plötsligt dyker kända poplåtar upp överallt. Vi hör dem som ringsignaler, i tv-spel och i reklamfilmer. Det senaste exemplet, som fick mig att skriva denna krönika, var när jag hörde Sators gamla rockdänga ”I wanna go home” i en reklamfilm för Norrlands Guld.

Sator och öl är förvisso en strålande kombination, men långt från alla artister verkar göra lika genomtänkta val. Och frågan är om vi verkligen kan kräva det av våra artister? Så länge de inte anpassar sin musik efter företaget, utan företaget väljer en befintlig låt de gillar till sin reklam, är väl artisten fri att göra vad de vill med sina låtar? Vill Tommy Nilsson och Tomas Ledin sälja sina sånger till Pripps reklamfilmer är det väl upp till dem? Om vi som lyssnare försöker styra våra artister är vi väl inte bättre än de kommersiella krafter vi kritiserar.

Att popband har med låtar i reklamfilmer är inte heller något nytt. Jag minns till exempel Ray Wonders ”We got to be good to each other” som gjorde reklam för ett bilmärke och Izabella Scorupco som sålde kläder med ”Shame Shame Shame”. En personlig favorit var också Cake som gjorde reklam för IKEA med låten ”Rock´n´roll lifestyle”.

Just nu kan man höra grupper som Teddybears, Club 8, Monty och Erykah Badu i reklamlåtar för allt från mobiltelefoner till semesterresor.

Det verkar som att allting går att sälja med popmusik – utan popmusiken själv. Eller förresten…om Kent stod för musiken i en reklamfilm för skivor med Ludwig Bell eller Acid House Kings så skulle dom nog också gå åt som smör.