Två skivor (Zero)
Album
7/10
Christian Kjellvander: The Rough and Rynge
Startracks
I program som “Idol” pratas det ständigt om att artister måste ha attityd, utstrålning och se “rätt” ut för att lyckas. Däremot talas det inte särskilt ofta om musiken, och det visar hur snett man är ute. För alla som känner till det minsta om musikbranschen vet att det bara är en enda sak som räknas – bra låtar. Jag vet inte hur många gånger man ska behöva banka in det i huvudet på folk, men det bevisas gång på gång att det stämmer.
Christian Kjellvander är ett jättebra exempel. Han är en jättetrevlig person men ingen kan anklaga honom för att försöka ”sälja in sig” till allmänheten. Han orsakar inga skandalrubriker, han syns inte i lekprogram och han har ingen ”rockstjärneattityd”. Han ser inte ens ut som en rockstjärna, utan snarare som den där anonyma grannen du kanske hälsar på när du hämtar posten.
Men Kjellvander behöver heller inte tramsa sig, för han har valt att lägga krutet på det enda som egentligen betyder något – bra låtar. Och det har efter Loosegoats, Songs of Soil och några soloskivor gjort honom till den största inom svensk altcountry. Han har levererat sina vemodssånger i 15 år och han kommer att vara kvar långt efter att dagsländorna med ”attityd” har försvunnit.
Här på sin fjärde soloplatta, tre år efter ”I Saw Her From Here/I Saw Here From Her”, är arrangemangen måhända lite mer avskalade men rösten, melodierna, låtuppbyggnaderna och stämningen är densamma som fans tidigare fallit för. Det är varm, jordnära musik i gränslandet mellan country, rock och singer/songwriter, eller det som ofta får beteckningen altcountry. Inte så mycket nytt under solen, men det behövs inte heller. Kjellvander har hittat sin stil och gör den bra.
---------------------------------------------------------------------
Album
6/10
Simian Ghost: Infinite Traffic Everywhere
Nomethod Records
Sebastian Arnström hittade vi tidigare i indiebandet Aerial, nu har han startat ett nytt projekt och indiekänslan är intakt. Ibland skrapar det och hugger med elgitarrer, ibland byggs drömska landskap att försjunka i. Det mesta är egentligen ganska bra, samtidigt har jag svårt att engagera mig. Är soundet bättre än låtarna, jag vet inte. Kan det vara för att vi hört mycket av det innan, hos The Radio Dept, Last Days of April och valfritt Labradorband? Jag kan bara konstatera att Simian Ghosts debutskiva är trevlig, och hur många gånger har du blivit knockad av en trevlig person?