tobi

Black Swan

Nathalie Portman tilldelades en Oscarsstatyett för sin roll i ”Black Swan”, och inte undra på – hon är fullkomligt fantastisk. Portman spelar balettdansören Nina som ska spela den dubbla huvudrollen i klassiska ”Svansjön”. Den vita svanen har hon inga problem att gestalta, men den svarta svanen kräver att hon släpper kontrollen, blir passionerad och finner sidor inom sig som hon har oerhört svårt att uppbringa. Kampen utspelas på flera plan: på scenen, i frigörelsen från den psykiskt labila mamman, med danserskan Lily som konkurrerar om huvudrollen, men kanske mest inom Nina själv. Hon vandrar runt i en drömvärld där det är svårt att veta vad som är verklighet och vad som är inbillning.

”Black swan” är på ytan en balettfilm, men i själva verket ett storslaget psykologiskt drama som både skrämmer och förför samtidigt. Skådespelarna är strålande och fotot, musiken och koreografin i balettscenerna bländande vackert. Mot det kontrasterar det råa, gråa och fula i vardagen. Manuset är otrolig välskrivet, med grunden i Svansjöns klassiska drama, snurrat ett varv till i balettkampen och ytterligare ett varv i Ninas huvud. Filmen är dessutom fylld av symbolik vilket lämnar den, och inte minst slutet, väldigt öppet för tolkningar.

5/5
--------------------------------------------------------------------

Åsa-Nisse – Wälkome to Knohult

Sverige är och förblir ett buskisland. 40 år efter att Åsa-Nissefilmerna gick i graven återupplivas konceptet med halva landets skåderspelarelit i rollistan. Denna gång är det Kjell Bergqvist som, med urusel småländsk dialekt, får axla huvudrollen som den klassiska dagdrivaren och uppfinnaren. Storyn är urfånig – Åsa-Nisse hittar olja vilket leder till att Knohult snart utropar sig till egen republik. Det gillar varken svenska staten eller omvärlden, där oljan börjar sina efter Åsa-Nisses rikliga fyndighet. USA planerar till och med en invasion.

Det är töntigt, det är buskis, och i många stycken en hyllning till den gamla Åsa-Nissehumorn. Sångnummer, stadshotell, en pilsk Sjökvist, Klabbarparn som rider på en älg – hade filmen vågat satsa fullt på det ut hade den nästan varit bra. Men ofta känns filmen som en parodi, och när man kör usla ordvitsar och gör ”roliga” kopplingar till Star Wars, Obama och ”Top Gun” blir allt helfel.

Jag skrattar några gånger men har svårt att avgöra om det beror på att filmen är rolig eller för att den är uselt dålig.

2/5