Musikkrönika (Nolltretton, februari)


Det svenska musikundret

 

Att Sverige är ett stort exportland av musik är väl ingen hemlighet vid det här laget, men det är inte alltid de låtar man tror som är populära utomlands.

 

När ni läser detta är jag precis hemkommen från en liten semestertripp som tagit mig både till Sydafrika och Sydostasien. Och en intressant sak när man är ute och reser som svensk och musikintresserad är att se vilka svenska låtar som egentligen blir stora utomlands. Bilden man får som resenär stämmer inte alltid med den som förmedlas i media. Trots att band som Shout Out Louds, The Soundtrack of Our Lives och Dungen får stora rubriker när de medverkar i någon amerikansk pratshow tror jag aldrig jag har hört dem spelas ute på någon nattklubb i Amsterdam, Saigon eller Sydney.

 

Det beror givetvis på en mängd olika detaljer: plats, tidpunkt och annat. Och kanske är det så att Dungen verkligen är jättestora i USA, min erfarenhet av det landet är begränsad, men jag tvivlar. Jag minns när Kent skulle lanseras utomlands och kvällstidningarna skrev om succéspelningar i New York när det i själva verket bara var 50 svenska au pair-tjejer som stod och skrek vid kravallstaketet. Ungefär samtidigt orsakade Roxette upplopp och spelade för fyllda fotbollsarenor runt om i Sydamerika utan att det nämndes med ett ord. Så det beror givetvis på vad man väljer att lyfta fram.

 

Och på tal om fotbollsarenor och Sydafrika som nämndes i inledningen, så minns ni kanske den där ökända musikgalan med svenska artister i Soweto 1999 som bara lockade tre besökare på en arena som tar 30 000. Så den svenska musik vi tror ska vara populär utomlands kanske inte alltid är det. Och då ingick ändå Dr Alban i artistuppbådet, och faktum är att man fortfarande kan höra hans gamla låtar på diskon när man är ute och reser.

 

Andra svenska artister man (fortfarande) ofta hör utomlands är Eagle-Eye Cherry, Emilia, Europe och Rednex. Å andra sidan är det inga andra än svenskar som vet att dom artisterna är svenska. En kväll förra vintern satt jag på en bar i Surfers Paradise i Australien när de spelade Emilias ”Big big world”, Eagle-Eye Cherrys ”Save tonight”, Teddybears ”Cobra style” och ytterligare några svenska låtar i tät följd. Jag var tvungen att fråga DJ:n om de hade svenskt musiktema för kvällen men han bara skakade på huvudet och fattade inte vad jag pratade om.

 

Roligast är när man stöter på svensk musik där man minst anar det. För något år sedan satt jag i en liten strandbar på den thailändska ön Koh Samui när Lillasysters cover på Rihannas ”Umbrella” plötsligt visades på MTV Asia som stod på i bakgrunden. En annan gång befann jag mig på ett raveparty i Vang Vieng i Laos när Basshunters ”Boten Anna” (svenska versionen) plötsligt fick folk att dansa vilt bland eldar och bambu. Vid ett tillfälle i Bangkok skulle jag och några kompisar kolla in hårdrocksklubben Metal Zone och såg på affischerna när vi kom dit att svenska metalbandet Arch Enemy lirat där någon dag tidigare.

 

På tal om Thailand så har vi ju en svensk artist som heter Jonas som är okänd här hemma men som är stor stjärna där inom den inhemska musikstilen lookthung. Det är ungefär lika konstigt som att Lasse Lindh sedan något år bor och lever ut sina rockstjärnedrömmar i Sydkorea.

 

 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0