Två skivor (Zero)

EP

 

6/10

 

Atlas: E.T.

Moby Dick Music

 

Stockholmskillarna Ludvig Andersson och Mats Lundgren utgör nystartade duon Atlas. Denna femspårsskiva är bandets första skivsläpp och i mitt tycke en riktigt vass debut. Åtminstone inledningsvis, efter de två första spåren tappar man lite för varje låt.

Titelspåret är en skön poplåt nånstans mellan indiereplokal och arenarock, snygg och effektiv men kanske lite anonym. Därefter följer min favorit ”Poets and idiots”, en svängig, punkfunkig poplåt med mängder av snygga detaljer. Stötig takt, discogitarrer och 80-talssaxofoner gifter sig och mynnar ut i en riktigt bra refräng.

I tredjespåret tar killarna ner tempot och river av en svulstig ballad, skön den också men lite luddigare i kanterna.

Även fjärde låten är lite lugnare. Här satsar man på burkigt ljud och faktiskt lite The Doorskänsla. Utan att vara dålig känns det ändå som lite av ett utfyllnadsspår.

Det kommer även ett femte spår, som inte är utskrivet på mitt skivomslag. Den bygger vidare på stämningen i föregående låt, men har en maffig aaah-kör i refrängen. Tycker dock att låten känns lite spretig och jag har svårt att få grepp om den. Vilket man även kan säga om hela Atlas. Eftersom detta är en debut kan man ha överseende med det, men framöver tycker jag att bandet ska fokusera på stilen i de två första låtarna.
-----------------------------------------------------------------

EP

3/10

 

Riff Knives: Ape Flip EP

 

Att medlemmarna i denna Älvsjösextett kallar sig för #91, #92, #93, #94, #95 och #96 kan man ju tycka vad man vill om. Själv bryr jag mig nämnvärt utan tycker snarare musiken är det stora problemet.

Denna sjuspårs-EP är bandets andra inspelning och musiken beskrivs som raprockfunk, vilket faktiskt stämmer rätt bra. Och även om jag inte är särskilt förtjust i rock med raptexter så är det snarare funkinslagen som stör mest. Kanske för att funk alltid får musik att andas präktig pingstkyrkopop och musikskola?

På pappret låter dock kombinationen av rap, rock och funk som något som skulle kunna bli dramatiskt, energifyllt och spännande, men bandet är i mitt tycke lite för fega och vågar inte blåsa på så mycket som de skulle ha kunnat. Det känns hela tiden som att de håller igen, både i själva spelandet och i produktionen. Den här musiken borde spraka och gnistra, men känns mest som en stilla vindpust.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0