På skiva: Veronica Maggio (Nolltretton, maj)

/ Permalink / 0

Veronica Maggio

”Satan i gatan”

Universal

 

Jag har varit förtjust i Veronica Maggio sedan jag såg henne sjunga ”Dumpa mig” i Studio Virtanen för fem år sedan. Men även om det första albumet var charmigt så var det bara en artist i vardande vi såg, det var när Veronica började att samarbeta med Oskar Linnros som bitarna verkligen föll på plats. Albumet ”Och vinnaren är…” radade upp snygga svenska poplåtar som ”17 år” och ”Stopp” och det var där som Veronica hittade sin stil och sin röst. I efterhand kan man konstatera att det var en av de skivor jag spelade mest den sommaren.

På sin tredje platta har hon slagit sig ihop med Christian Walz och Markus Krunegård, och det är naturligt att undra hur hon ska klara sig utan samarbetet med Linnros, men musikaliskt passar de nya låtarna in perfekt med det gamla materialet.

Om Veronica på debuten mest kändes som en sångerska som sjöng Stefan Gräslunds låtar känns det numera som att det är hon som håller i taktpinnen. Hon kan jobba med olika låtskrivare men ändå behålla sin särart. Kanske för att det inte finns så många svenska tjejer som gör denna typ av modern och begåvad pop som både är smart och lättillgänglig på samma gång.

Nya skivan är faktiskt ännu bättre än föregångaren, låtmaterialet är starkare och sångerskan har blivit ännu tydligare i sin artistroll. Jag är kär i Veronica Maggios röst och frasering, men framförallt vill jag lyfta fram hennes texter. De är konkreta, känns äkta och går rakt in i hjärtat. Det här är en av årets hittills bästa skivor. Satan i gatan, vad jag gillar Veronica Maggio.

 

 

4/5

Till top