tobi

Ho ho – Uggla är tillbaka

Mitt hem har aldrig varit så rent som nu och det har jag höstens superfredagar att tacka för. Fredagarna är nu en enda lång webfest där jag bygger helgstämning genom att lyssna på ”Uggla i P4”, ”Spanarna” i P1, ser på ”Schulman Show” på web-tv och lyssnar på ”Filip & Fredriks Podcast” på iTunes. Samtidigt vill man ju vara lite effektiv, vilket har medfört att jag passar på att städa, diska, stryka och vattna blommor medan radioprogrammen ekar ut i lägenheten.

Magnus Uggla har jag haft som en absolut favorit ända sedan början av 80-talet. Han har genom åren provat det mesta: musik, revy, blogg, film, krogshow, tv, radio och nu senast twitter. Och i princip allt har varit bra. Hans program ”Uggla i P4” som nu dragit igång sin tredje säsong är ytterligare ett bevis på det.

Den 3 november släpper han dessutom sin nya skiva. Den förra, ”Pärlor åt svinen” som kom 2007, blev ännu en mastodontsuccé med bland annat superhiten ”Pärlor åt svin”. Det är imponerande att skriva en av sina största hits när man är 53 år, och ännu mer imponerande att faktiskt ha levererat prakthits i över 30 år. Hur många andra svenska artister kan uppvisa samma facit?

Fast att det var hans förra skiva var inte riktigt sant, ifjol gav han ut del två av sina Karl Gerhardtolkningar på skivan ”Karl Gerhard passerar i revy”. Den sålde enligt uppgift bara några hundra exemplar, vilket kanske inte är så märkligt med tanke på att plattan inte marknadsfördes överhuvudtaget. Kanske är det därför Uggla nu har bytt skivbolag?

Många gillar Ugglas gamla grejer från 70-talet med sin skitiga ljudbild och uppkäftiga attityd. På 80-talet blev han dock i mångas tycke utslätad och ointressant, trots sina genomarbetade texter och pampiga arrangemang. Skiljelinjen kan dras vid plattan ”Välkommen till folkhemmet” 1983 och jag har funderat på vad det är som skiljer den skivan mot de han gav ut dessförinnan.

Förklaringen är ganska enkel. På de tidigare skivorna sjöng han nästan alltid i jag-form. Låtarna handlade om hur han var ute och röjde på stan, om hans kompisar, om hur han raggade brudar och om hur tillvaron i Stockholm var för en ung kille med rockstjärnedrömmar. Uggla blev nekad av dörrvakter, gick på rockkonserter, blev olyckligt kär och fick brev från tjejer som hävdade att han var far till deras barn. Låtarna handlade helt enkelt om hur hans och hans polares liv var.

Från ”Välkommen till folkhemmet” och framåt har Uggla blivit betydligt mindre personlig och istället valt att betrakta olika samhällsfenomen. Han sjunger om kändisfester, coverband, lapplisor och lägereldstrubadurer. Jag är övertygad om att distanserandet som skett i Ugglas texter är anledningen till att han numera inte känns lika intressant som musiker.

Därför har det varit roligt att på senare år fått följa hans blogg, hans tv-serier och inte minst hans radioprogram. Där har man bättre fått lära känna mannen bakom hitsen. Att vara personlig är i mitt tycke alltid rätt väg att gå för en artist.