Musikkrönika (Nolltretton, maj)


Överskattad musik

Vissa höjs till skyarna utan orsak, andra nämns aldrig med ett ord trots att de skapar fantastisk musik. Det är dags att prata om överskattade och underskattade artister.

Varenda gång jag står på ett dansgolv och ”Omåomigen” med Pelle Almgren & Wow Liksom åker på börjar alla dansa som galna och partypulsen skjuter i höjden. Alla gillar låten, det går helt enkelt inte att inte gilla den. Det är en svensk musikklassiker, ändå har jag aldrig någonsin läst någon form av hyllning. Andra gamla svenska artister som borde lyftas fram för sin gärning är exempelvis Trance Dance som levererade en rad prakthits när det begav sig och Psychotic Youth som är ett av landets bästa partyband genom tiderna.

I dessa fall handlar det kanske mer om bortglömda band än om underskattade band, men det hänger ofta ihop. Om de underskattas under sin aktiva tid blir de ofta bortglömda efteråt.

Själv lyssnar jag nästan bara på band som kan falla in under kategorin ”underskattade”. Genom åren har de hetat saker som Langhorns, The Fine Arts Showcase, Spencer, Sambassadeur, Strip Music, Speed of sound enterprise, Last Days of april, The Mo och Edith Backlund. Två andra exempel är Space Age Baby Jane som med “The Electric Love Parade” gjort en av tidernas bästa svenska skivor och Sweet Chariots med sin kanonskiva som ingen brydde sig om tills en av låtarna blev ledmotiv för en tv-serie tio år senare.

Men lika vanligt som det är med underskattade artister är det även med överskattade diton. Vissa musiker ska man bara tycka om av en eller annan anledning. Två typexempel är Laleh och Björk. Till listan kan även läggas namn som Håkan Hellström, Lykke Li, Melissa Horn och alla dessa förbaskade skäggrockband. Det enklaste sättet att hitta överskattade artister är att plocka de tio första placeringarna i valfri tidnings årsbästalista i december.

Nu ska ändå sägas att många av de artister som bör betraktas som överskattade trots allt är rätt bra. Men mängden av oreserverade hyllningar, exponeringen av artisten samt inskränktheten och den räddhågsna samstämmigheten hos musikkritikerna gör att hyfsade artister lyfts upp till en nivå som inte motsvarar vad de faktiskt presterat. De blir med andra ord överskattade.

Många av dagens stora artister har dock varit underskattade i början. När de väl får den uppskattning de förtjänar har de ofta passerat zenit och löper snarare risk att bli överskattade. Därför gäller det att vara på alerten och upptäcka dem tidigt. Det är ungefär som i sportvärlden. När man hör någon säga om exempelvis fotbollslandslaget att ”det här laget kommer att vara som bäst i VM om två år” - vet man att det är just nu de har sin topp.

 

Trackback
RSS 2.0