tobi

Girl with the dragon tattoo

Har man läst boken, sett den svenska originalfilmen och rent allmänt hängt med i alla Stieg Larsson-turer är det svårt att riktigt tända till när man ser David Finchers amerikanska nyinspelning av ”Män som hatar kvinnor”. Man vet ju exakt vad som kommer hända, och personligen är jag lite trött på allt ståhej kring Lisbeth Salander.

Vid det här laget kan väl de flesta historien om journalisten Mikael Blomkvist (Daniel Craig) som anlitas av industrimagnaten Henrik Vanger (Christopher Plummer) för att officiellt skriva en släktkrönika, men i själva verket forska kring försvinnandet av en ung flicka för 40 år sedan. Blomkvist träffar den asociala datahackern Lisbeth Salander och de två hamnar i en obehaglig soppa av mord, incest och konstiga familjeband.

Finchers film följer den svenska förlagan väl och är en helt okej rulle, men eftersom man sett allt förut blir det intressantare att kolla in de svenska miljöerna och den Sverigebild som förmedlas än att engagera sig i storyn. Noomi Rapace är en bättre Salander än Rooney Mara och den svenska filmen är nog aningen bättre än denna, klart godkända, karbonkopia.

3/5
-----------------------------------------------------------------------------------

The Stig-Helmer Story

De två första Stig-Helmerfilmerna tillhör svensk filmhumors finaste stunder medan den senaste ”Hälsoresan” var ett riktigt bottennapp, så man undrade ju var det sista(?) kapitlet i filmserien skulle landa.

Det börjar oroväckande uselt med att Lasse Åberg gör sig rolig över ”moderna” påfund som gångstavar, våtservetter och automatiska butiksdörrar. Sedan börjar Åberg vältra sig i nostalgi i ett manus som verkar snudd på obefintligt.

Lyckligtvis tar sig dock filmen sakta men säkert, när jakten på ungdomskärleken Annika börjar ta fart. Genom tillbakablickar får man se hur Stig-Helmer träffar en kvinnlig frälsningssoldat, lär sig spela banjo och dansar på Nalen. Han hittar kärleken och förlorar den…men kanske går det att hitta den igen?

Hela filmen är sötsliskigt nostalgisk men snyggt gjort med bruntonat foto, tidstypiska miljöer och en värme i berättandet. Andra halvan av filmen är faktiskt riktigt bra. Men det är knappast någon skrattfest som vi får till livs, snarare en mysig avskedsföreställning.

3/5