tobi

Kent

”Jag är inte rädd för mörkret”

Universal

Det går att tycka och säga mycket om Kent, och det görs det också. Vissa älskar dem, andra älskar att hata dem. Mitt eget intresse har gått lite upp och ner genom åren, men även i de stunder som jag inte orkat att engagera mig i Eskilstunabandet har jag alltid tyckt att det är fantastiskt att det är ett så komplicerat, krävande och högkvalitativt band som Kent som är landets största rockgrupp. Det är ett plusbetyg till svenska folket och visar att det trots allt kan löna sig för musiker att inte kompromissa eller sälja sig. Det går att bli folkkär med riktiga texter och riktig musik.

Kent har en otroligt hög lägstanivå och släpper aldrig ifrån sig något riktigt dåligt, och även om ”Jag är inte rädd för mörkret” kanske inte har så många låtar som känns som klockrena hits finns det heller inget spår som man vill spola förbi. Det låter helt enkelt bra rakt igenom.

Jämfört med föregångaren ”En plats i solen” har Kent tonat ner elektroniken och gjort en mer ”normal” platta. Jag gillade de ibland urflippade inslagen på förra plattan och tycker därför att denna skiva låter lite tråkig i sin ljudbild. Men svärtan finns där, liksom Jocke Bergs märkliga texter, de starka låtarna och den storslagna produktionen, så alla Kentfans där ute lär vara nöjda. Och som sagt, det är svårt att inte tycka om något som i grunden är så bra som Kent.

3/5