tobi

Thåström

”Beväpna dig med vingar”

Razzia/SONY

Så var det åter dags att bli febrig och exstatisk. Varje skivsläpp med Thåström har ju den effekten. Man kan glömma bort honom, räkna ut honom och få för sig att hans bästa tid har varit, men så släpper han en skiva och visar att han fortfarande står i en klass för sig.

Med ”Beväpna dig med vingar” gör inte Thåström någon besviken men överraskar heller inte särskilt. Det var denna skiva vi visste att han skulle göra, det är i princip samma skiva han redan gjort två gånger under det senaste decenniet. Han levererar mörk, stämningsfull och långsam rock som likt en industipistong repetitivt och enformigt stöter fram och tillbaka. Det är inte variationsrikt eller fantasifullt men det är fan så bra. Och det finns en stillsam dramatik mitt i det malande och svarta, ett olycksbådande muller som aldrig riktigt blåser upp till storm, men vars hotfulla mörker gör att man sitter på helspänn.

Att bedöma denna skiva utan att relatera till de två föregående ”Skebokvarnsv. 209” från 2005 och ”Kärlek är för dom” från 2009 är omöjligt, det är en svit som sitter ihop och utgör en helhet. Precis som på föregångarna är texterna självreflekterande och, åtminstone på ytan, personliga. Och välskrivna förstås, som alltid med Thåström. Han har, och har alltid haft, ett eget oefterhärmeligt språk, ett eget universum som han låter oss få en inblick i.

Vissa spår, som ”Samarkanda” och ”Nere på maskinisten” tillhör det bästa han gjort. Stundtals sjunger han också bättre än någonsin. Några låtar är inte fullt lika intressanta, men som helhet är det ännu en stark platta från den svenska rocklegendaren.

4/5