På skiva: KISS (Nolltretton, oktober)
KISS
”Monster”
Universal
Med tanke på att folkpensionen väntar runt knuten känns KISS osedvaligt vitala. Det är bara tre år sedan senaste plattan, den hyfsat pigga ”Sonic Boom”, och nu drämmer bandet till med en ännu mer energisk platta, deras 20:e i ordningen. Det känns som att Eric Singer och Tommy Thayer utgör bra komplement till originalmedlemmarna Gene Simmons och Paul Stanley och får gubbarna att skärpa till sig lite.
På ”Monster” tar KISS inte några direkt överraskande musikaliska kliv utan håller sig till sin klassiska rockmusik. Möjligen känns a capella-inledningen av ”Eat your heart out” lite udda, men sen kommer koskällan in och då är man tillbaka i bandets 70-tal igen. Den dyker för övrigt upp i ytterligare ett spår, så KISS-nostalgikerna trivs nog. Och överlag känns denna platta kopplad till bandets tidiga år, precis som fansen vill ha det.
Fast låtarna håller inte riktigt lika hög klass som då. Något av de 12 spåren här kommer säkert att framföras under sommarens Sverigebesök, men det känns som att Pauls popådra denna gång fått stå tillbaka för Genes mer rockiga sida med tunga gitarrriff och låtar som bökar sig fram, till skillnad mot Pauls fäbless för mer lättfotade och hitbetonade alster.
Ljudbilden känns riktigt alert och det är kul att man för en gångs skull får en ny skiva från gamla nostalgirockare som känns hyfsat fräsch. Det hör inte till vanligheterna.
3/5
”Monster”
Universal
Med tanke på att folkpensionen väntar runt knuten känns KISS osedvaligt vitala. Det är bara tre år sedan senaste plattan, den hyfsat pigga ”Sonic Boom”, och nu drämmer bandet till med en ännu mer energisk platta, deras 20:e i ordningen. Det känns som att Eric Singer och Tommy Thayer utgör bra komplement till originalmedlemmarna Gene Simmons och Paul Stanley och får gubbarna att skärpa till sig lite.
På ”Monster” tar KISS inte några direkt överraskande musikaliska kliv utan håller sig till sin klassiska rockmusik. Möjligen känns a capella-inledningen av ”Eat your heart out” lite udda, men sen kommer koskällan in och då är man tillbaka i bandets 70-tal igen. Den dyker för övrigt upp i ytterligare ett spår, så KISS-nostalgikerna trivs nog. Och överlag känns denna platta kopplad till bandets tidiga år, precis som fansen vill ha det.
Fast låtarna håller inte riktigt lika hög klass som då. Något av de 12 spåren här kommer säkert att framföras under sommarens Sverigebesök, men det känns som att Pauls popådra denna gång fått stå tillbaka för Genes mer rockiga sida med tunga gitarrriff och låtar som bökar sig fram, till skillnad mot Pauls fäbless för mer lättfotade och hitbetonade alster.
Ljudbilden känns riktigt alert och det är kul att man för en gångs skull får en ny skiva från gamla nostalgirockare som känns hyfsat fräsch. Det hör inte till vanligheterna.
3/5