På skiva: Pet Shop Boys (Nolltretton, september)
Pet Shop Boys
”Elysium”
Parlophone
Det går inte att förneka Pet Shop Boys stora betydelse för den moderna, elektroniskt baserade popmusiken, och personligen håller jag också den brittiska duon som ett absolut favoritband.
Men ärligt talat har Neil Tennant och Chris Lowe inte åstadkommit särskilt mycket att minnas under de senaste åren. Många, däribland jag själv, skulle nog säga att inget av värde kommit sedan skivan ”Bilingual” 1996. Och denna elfte platta ändrar inte på det.
Pet Shop Boys har dock alltid varit lite smartare än andra band och inser givetvis problemet. I ”Your early stuff” sjunger de just om folk som gillar deras äldre material och undrar varför de fortfarande håller på. ”What´s in it for you now - need the money?”, som en textrad i låten lyder.
Och det hade kunnat vara en snygg replik mot kritiken om bara musiken hållit måttet, men ”Elysium” påminner mest om konturlös och tråkig loungemusik.
Singeln ”Winner” är hyfsad, ”A face like that” är småpampig och påminner om forna tiders storverk, men i andra änden av skalan finns även en radda låtar som bara kan beskrivas som skitdåliga.
2/5
”Elysium”
Parlophone
Det går inte att förneka Pet Shop Boys stora betydelse för den moderna, elektroniskt baserade popmusiken, och personligen håller jag också den brittiska duon som ett absolut favoritband.
Men ärligt talat har Neil Tennant och Chris Lowe inte åstadkommit särskilt mycket att minnas under de senaste åren. Många, däribland jag själv, skulle nog säga att inget av värde kommit sedan skivan ”Bilingual” 1996. Och denna elfte platta ändrar inte på det.
Pet Shop Boys har dock alltid varit lite smartare än andra band och inser givetvis problemet. I ”Your early stuff” sjunger de just om folk som gillar deras äldre material och undrar varför de fortfarande håller på. ”What´s in it for you now - need the money?”, som en textrad i låten lyder.
Och det hade kunnat vara en snygg replik mot kritiken om bara musiken hållit måttet, men ”Elysium” påminner mest om konturlös och tråkig loungemusik.
Singeln ”Winner” är hyfsad, ”A face like that” är småpampig och påminner om forna tiders storverk, men i andra änden av skalan finns även en radda låtar som bara kan beskrivas som skitdåliga.
2/5