tobi

Sjung om du är glad att vara gay

 

Homo- och bisexuella personer har genom historien stått för en oproportionerligt stor andel av den bästa popmusiken, ändå envisas gayvärlden med att lyssna på stinkande schlager. Det är dags för landets HBTQ-are att skärpa till sig och återta musiken.

 

I maj anordnades Norrköping Pride och nu i början av september är det dags för Kärleksparaden i Linköping. Det finns många anledningar att delta i de evenemangen men musiken är knappast en av dem, för det finns ingen rörelse som misshandlat sitt kulturella arv lika mycket som gayrörelsen.

 

Att studera den moderna musikhistorien är i mångt och mycket som att studera gaykulturens framväxt. Oproportionerligt många av de stora artisterna har varit queer på ett eller annat sätt. Listan är oändlig: Rob Halford, Little Richard, Elton John, Freddie Mercury, Eva Dahlgren, Loreen, Michael Stipe, Army of Lovers, Linda Perry, Erasure, Pet shop boys, Scissor Sisters, Boy George, kd Lang, George Michael, Marc Almond...puh, jag kan fortsätta i all evighet.

 

Så när Tom Robinson sjöng “Glad to be gay” på London Gay Pride Parade 1976 var det inte bara han själv som sjöng gaylivets lov utan halva musikervärlden. Men samtidigt som gayartister levererar musikalisk milstolpe efter musikalisk milstolpe undrar man vad gaypubliken sysslar med. Där frodas tvärtom den dåliga musiksmaken. På gayklubbar och andra samlingsplatser är det knappast Melissa Etheridge, Kevin Rowland och Anthony and the Johnsons som står högst i kurs utan Melodifestivalbidrag, Peter Jöback och musikallåtar. Det vill säga: något av den sämsta musik som går att uppbringa.

 

Tittade man på artistutbudet under Stockholm Pride i somras var det bara att ta sig för pannan och sucka djupt. I programmet hittade man namn som Kikki Danielsson, Wizex, Sean Banan och Amy Diamond. Varför boka usla, straighta artister när det finns bra band som Bloc Party, Vampire Weekend, Sigur Ros, Grizzly Bear, The Magnetic Fields, Xiu Xiu och The Hidden Cameras med medlemmar som dessutom är gay?

 

Men kanske krävs det straighta ögon för att till fullo uppskatta gaylivets tjusning? Det var först när Richard Wolff samarbetade med Stefan Sundström som Sverige fick en äkta gaylåt av klass. Med fantastiska rader som:

”Jag blev botad från mina grubblerier med en handgriplig terapi/ Till sist fick jag svaret på gåtan vad som kan rymmas i ett par jeans”

är ”Vackra pojkar, vackra män” ett mästerverk, som genom sin välformulerade frispråkighet sätter ribban för hur bra bögpop ska låta.

 

Så för Guds skull, alla gays därute. Ni sitter på en fantastisk låtskatt och ändå väljer ni att hylla artister som Babsan, Andrés Esteche och After Dark. Skärp er!