På skiva: Suede (Nolltretton, mars)
Suede
”Bloodsports”
Warner
Att det skulle komma en skiva med Suede har man haft på känn ett tag, efter att bandet (som lade av 2003) återförenades för några år sedan. Men skulle bandet leverera eller skulle Brett vara lika tråkig som på sin soloplatta från 2007? Det var den stora frågan.
Egentligen gör Suede allt rätt här på återkomsten. De låter exakt som de ska, låtarna är okej och det här är en skiva som hade kunnat komma nånstans kring ”Dog man star”. Det låter klassiskt Suede med gitarrer och ekon. Dramatisk pop med snygg indiekänsla, och stundtals riktigt härliga melodier som dåtidens hippaste britpopband inte hade behövt skämmas över.
Men det har gått 20 år sedan storhetstiden och tio år sedan senaste skivan, och hur mycket jag än vill älska det jag hör är det något som hindrar mig. I någon slags objektiv bemärkelse är musiken fantastisk, men märkligt nog händer det inte så mycket i vare sig i kropp eller knopp när jag lyssnar på ”Bloodsports”. Kanske har jag gått vidare, kanske låter det för nostalgiskt för att vara verkligt intressant? Synd, för Suede gör ett riktigt starkt försök att vrida tillbaka tiden. Men jag blickar hellre framåt.
3/5
”Bloodsports”
Warner
Att det skulle komma en skiva med Suede har man haft på känn ett tag, efter att bandet (som lade av 2003) återförenades för några år sedan. Men skulle bandet leverera eller skulle Brett vara lika tråkig som på sin soloplatta från 2007? Det var den stora frågan.
Egentligen gör Suede allt rätt här på återkomsten. De låter exakt som de ska, låtarna är okej och det här är en skiva som hade kunnat komma nånstans kring ”Dog man star”. Det låter klassiskt Suede med gitarrer och ekon. Dramatisk pop med snygg indiekänsla, och stundtals riktigt härliga melodier som dåtidens hippaste britpopband inte hade behövt skämmas över.
Men det har gått 20 år sedan storhetstiden och tio år sedan senaste skivan, och hur mycket jag än vill älska det jag hör är det något som hindrar mig. I någon slags objektiv bemärkelse är musiken fantastisk, men märkligt nog händer det inte så mycket i vare sig i kropp eller knopp när jag lyssnar på ”Bloodsports”. Kanske har jag gått vidare, kanske låter det för nostalgiskt för att vara verkligt intressant? Synd, för Suede gör ett riktigt starkt försök att vrida tillbaka tiden. Men jag blickar hellre framåt.
3/5