På skiva: Green Day (Nolltretton,januari)
Green Day
”Tre!”
Warner
En anledning till att Green Day ofta blir sågade är att många gör misstaget att se gruppen som ett punkband. Visst, Bille Joe Armstrong och hans polare kanske har smink, spretiga frisyrer och vrålar ”fuck” då och då, men musikaliskt är de ett popband. Det har de varit sedan genombrottet med ”Basket case” 1994 och de är det kanske i ännu högre grad nu, snart 20 år senare.
”Tre!”, som också är bandets tredje platta på ett år, har inte mer punkattityd än vad Jumper hade på sin tid, det är en renodlad popskiva. Och faktiskt inte en så tokig sådan. Green Day har alltid varit bra på att skriva lättrallade låtar med tydliga melodier, och det gör man även här. Jag nickar gillande till såväl ”Drama queen” som ”X-Kid”, ja faktiskt de flesta låtarna. Det påminner mycket om indiepopen jag brukade lyssna på under 90-talet.
Men musiken är oerhört lättviktig. Det enda som musikaliskt skiljer dessa tre fyrtioåriga världsstjärnor från ett svenskt fritidsgårdsband är egentligen storleken på studiobudgeten. Det finns något tilltalande i den naiviteten, att satsa på simpla tralala-refränger istället för att bli ”svårare” med åren. Men som punkskiva är som sagt inte ”Tre!” mycket att ha.
3/5
”Tre!”
Warner
En anledning till att Green Day ofta blir sågade är att många gör misstaget att se gruppen som ett punkband. Visst, Bille Joe Armstrong och hans polare kanske har smink, spretiga frisyrer och vrålar ”fuck” då och då, men musikaliskt är de ett popband. Det har de varit sedan genombrottet med ”Basket case” 1994 och de är det kanske i ännu högre grad nu, snart 20 år senare.
”Tre!”, som också är bandets tredje platta på ett år, har inte mer punkattityd än vad Jumper hade på sin tid, det är en renodlad popskiva. Och faktiskt inte en så tokig sådan. Green Day har alltid varit bra på att skriva lättrallade låtar med tydliga melodier, och det gör man även här. Jag nickar gillande till såväl ”Drama queen” som ”X-Kid”, ja faktiskt de flesta låtarna. Det påminner mycket om indiepopen jag brukade lyssna på under 90-talet.
Men musiken är oerhört lättviktig. Det enda som musikaliskt skiljer dessa tre fyrtioåriga världsstjärnor från ett svenskt fritidsgårdsband är egentligen storleken på studiobudgeten. Det finns något tilltalande i den naiviteten, att satsa på simpla tralala-refränger istället för att bli ”svårare” med åren. Men som punkskiva är som sagt inte ”Tre!” mycket att ha.
3/5