Nytt på DVD (Nolltretton, juni)

Du gör mig galen!
Har man följt snacket kring denna omtalade film vet man att den svenska titeln är missvisande och att det inte är en typisk tokrolig romantisk komedi, som man lätt kan tro. Fast det är faktiskt en tokrolig romantisk komedi – också. En av de bästa jag sett i genren. Men det är även ett vackert drama om bipolära människor, och särskilt första halvtimmen skildrar detta tillstånd ypperligt. Publiken tas med in i ett slags ”uncanny valley”, där saker är nästan normala. Men bara nästan. Regissören David O Russel, som själv har en bipolär son, har perfekt känsla för den där lilla skevheten som hela tiden finns i dialog och uppträdande.
Bradley Cooper spelar Pat, en kille som kommer ut från mentalsjukhus efter åtta månader. Han är besatt av att lappa ihop äktenskapet med sitt ex men har fått besöksförbud. Han träffar Tiffany (Jennifer Lawrence) som har en liknande diagnos och de två kommer på att de kan ha nytta av varandra. De utgör ett märkligt par som man både ömmar för och retar sig på. Runt dessa två kretsar även ett färgstarkt galleri av bifigurer (bland annat Robert De Niro, bättre än på länge) som gör detta till en älskvärd film: romantisk, rolig, vacker och rörande.

4/5
________________________________________
Mördaren ljuger inte ensam

Inramningen är den mest klassiska som finns i deckarsammanhang: ett antal personer med komplicerade relationer till varandra befinner sig på en isolerad plats. En av dem mördas och gärningsmannen måste vara någon i sällskapet. En polis lägger pussel av alla lögner och nattliga möten för att till slut samla alla i salongen där gärningsmannen pekas ut.
Denna Maria Lang-filmatisering följer mallen till punkt och pricka och tilltalar säkert alla med fäbless för Agatha Christie-dramaturgi. Själv förförs jag faktiskt också en smula av filmen. Den utspelas i skärgården på 50-talet och alla skådespelare ser fantastiska ut. Fotot är snyggt, tidsandan fångas väl och det finns en märklig gammaldags thrillerstämning som många kanske finner fånig, men som jag roas oerhört av, även om filmen ibland blir något av en pastisch av gamla tiders deckare.
Det måste vara många år sedan vi såg en liknande svensk deckare, och jag uppskattar att någon försöker göra nåt annat än ännu en Beck-, Wallander- eller Falk-film. Synd bara att resultatet inte håller fullt ut. ”Mördaren ljuger inte ensam” är en bagatell – men en ganska charmig sådan.

2/5

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0