På skiva: Daft Punk (Nolltretton, maj)
Daft Punk
“Random access memories”
Columbia/Sony
För bara något år sedan var det nog få som trodde att ett nytt Daft Punk-album skulle orsaka någon större uppståndelse. Den franska electroduon släppte sitt senaste, halvt sågade, album 2005 och sedan dess har de legat tämligen lågt, uppträtt mycket sparsamt och mest ägnat sig åt diverse filmprojekt. Inte mycket talade för att Thomas Bangalter och Guy-Manuel de Homem-Christo hade särskilt mycket intressant kvar att ge.
Är man dessutom föregångare, som Daft Punk var när de släppte sitt hyllade debutalbum ”Homework” 1997, kan fallet bli extra hårt och har man en gång tappat ledningen är det oerhört lätt att hamna på efterkälken. De senaste åren är det ju artister som Skrillex, Deadmau5 och Swedish House Mafia som tagit över housemusikens stafettpinne och tagit genren till nya, enorma höjder. Alla dessa tre har för övrigt angett ”Homework” som ett av de album som influerat dem mest i sitt musikskapande.
Men våren 2013 är Daft Punk märkligt nog det hetaste som finns. Alla pratar om duon, till och med personer som man inte ens trodde kände till dem. Singeln ”Get lucky” har blivit populär inom alla läger och det var länge sedan en specifik ny skiva diskuterades så intensivt i sociala medier.
Det mytomspunna bandet skiljer sig dock en smula sedan senaste storhetsperioden. Då var de ett houseband från framtiden som revolutionerade dansmusiken, nu blickar de snarare bakåt.
De tidiga årens mix av techno, house, acid house och electro har bytts mot organisk disco och soul. Bandet hävdar själva att alla spår utom ett har en riktig trummis. Nile Rodgers från Chic spelar gitarr och ett gäng av Michael Jacksons jazzmusiker gästar. Det låter riktigt elegant. Allt är bra, somligt fantastiskt. Avslutande ”Contact” får mig att skrika i ren extas.
Swedish House Mafia har lagt av och det känns som att Daft Punk har tagit tillbaka dansmusikens ledartröja.
4/5
“Random access memories”
Columbia/Sony
För bara något år sedan var det nog få som trodde att ett nytt Daft Punk-album skulle orsaka någon större uppståndelse. Den franska electroduon släppte sitt senaste, halvt sågade, album 2005 och sedan dess har de legat tämligen lågt, uppträtt mycket sparsamt och mest ägnat sig åt diverse filmprojekt. Inte mycket talade för att Thomas Bangalter och Guy-Manuel de Homem-Christo hade särskilt mycket intressant kvar att ge.
Är man dessutom föregångare, som Daft Punk var när de släppte sitt hyllade debutalbum ”Homework” 1997, kan fallet bli extra hårt och har man en gång tappat ledningen är det oerhört lätt att hamna på efterkälken. De senaste åren är det ju artister som Skrillex, Deadmau5 och Swedish House Mafia som tagit över housemusikens stafettpinne och tagit genren till nya, enorma höjder. Alla dessa tre har för övrigt angett ”Homework” som ett av de album som influerat dem mest i sitt musikskapande.
Men våren 2013 är Daft Punk märkligt nog det hetaste som finns. Alla pratar om duon, till och med personer som man inte ens trodde kände till dem. Singeln ”Get lucky” har blivit populär inom alla läger och det var länge sedan en specifik ny skiva diskuterades så intensivt i sociala medier.
Det mytomspunna bandet skiljer sig dock en smula sedan senaste storhetsperioden. Då var de ett houseband från framtiden som revolutionerade dansmusiken, nu blickar de snarare bakåt.
De tidiga årens mix av techno, house, acid house och electro har bytts mot organisk disco och soul. Bandet hävdar själva att alla spår utom ett har en riktig trummis. Nile Rodgers från Chic spelar gitarr och ett gäng av Michael Jacksons jazzmusiker gästar. Det låter riktigt elegant. Allt är bra, somligt fantastiskt. Avslutande ”Contact” får mig att skrika i ren extas.
Swedish House Mafia har lagt av och det känns som att Daft Punk har tagit tillbaka dansmusikens ledartröja.
4/5