På skiva Arctic Monkeys (Nolltretton, september)

Arctic Monkeys
"AM"
Domino

Det finns ett antal såna där band man känner att man borde ge en ärlig chans, där man känner att man tillhör den musikdemografiska målgruppen. Band man borde gilla, som passar ens "musikprofil". Men ändå blir det aldrig av. Kanske för att man nånstans vet att lika dåligt som Spotifys tips (Du har lyssnat på X, då borde du kolla in Y) brukar passa in, lika lite är man sugen på att grotta ner sig i vissa band bara för att man borde.
Arctic Monkeys är ett sånt band som jag rört mig i cirklar kring ända sedan debutalbumet "Whatever people say I am, that's what I'm not" kom 2006. Nu är kvartettens femte skiva här och jag gör ett ärligt försök att till slut tända gnistan mellan oss. Det är så mycket som borde passa: de är ett brittisk indierockband, har en cool ljudbild och har hyllats i rätt kretsar. Visserligen har de med åren polerat sin yta och numera bor de i Los Angeles och har fört in influenser av såväl 70-talshårdrock som modern r´n´b i sin musik. Men arvet finns kvar, en Beatlesdoftande låt som "No.1 Party Anthem" känns som att bara brittiska band kan skriva. Ändå bränner det inte till. Arctic Monkeys är bra, men spretiga och otydliga. Hade de haft det där speciella hade förälskelsen redan ägt rum.

3/5

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0