tobi

Det var den sommaren det. Gyllene Tider gjorde ännu en comeback, Paul Stanley tappade rösten och det talades om "den stora festivaldöden". Sicket nys, det sistnämnda alltså.
Det märkliga är inte att kvällstidningarna fläskar på med domedagsrubriker om "festivaldöden", det märkliga är att alla andra, såväl journalister som vanliga medborgare, inte reflekterar en endaste sekund utan sväljer allt med hull och hår och upprepar mantrat tills det blivit en oomkullrunkelig sanning. Ska man tro den allmänna uppfattningen var 2013 året då var och varannan svensk rockfestival gick i konkurs och kvar blev bara en illasinnad, überkapitalistisk tysk som man kan skylla det mesta på.
Men hur ser egentligen verkligheten ut? Jo, vi har tre svenska festivaler som gått i graven: Siesta, Peace & Love samt Sundsvalls gatufest.
Den första är en ganska marginell festival som inte är särskilt känd hos allmänheten utan mest intresserat de boende i Hässleholm med omnejd. Där pågår just nu ett arbete med att undvika konkurs så att Kulturföreningen Markan kan fortsätta med sin ordinarie verksamhet (dit festivalen inte räknas). Peace & Love var landets största festival, men så uselt skött ekonomiskt (mångmiljonförluster trots två år på raken med rekordpublik) att man inte kan skylla på konkurrenter eller något annat. Gör man en så usel budget som Peace & Love ska man helt enkelt gå i putten.
När det gäller Sundsvalls gatufest är det en ganska traditionell stadsfest som efter 26 år nu tar ner skylten. 26 år är i dessa sammanhang en oerhört lång tid, det finns ytterst få andra (på rak arm kommer jag bara på visfestivalen i Västervik) svenska festivaler som har överlevt lika länge. Valet att lägga ner kommer efter flera år med fallande publiksiffror. Många menar att festivalens glansdagar tog slut när den förra festivalgeneralen Anders Tjacka slutade för sex år sedan. Han har dock gått vidare och är numera framgångsrik med Konsertfesten istället, som i år innehöll konserter med bland annat Gyllene Tider och Håkan Hellström inne på Norrporten Arena. Sundsvalls gatufest genomfördes dock som planerat, men väljer nu att inte fortsätta nästa år. Så tekniskt sett borde denna festival då egentligen räknas till "festivaldöden 2014".
För det är ju så att det faktiskt läggs ner festivaler vartenda år i Sverige. Så har det alltid varit och så kommer det förmodligen alltid att vara. Under 90- och 00-talet åkte jag på rockfestivaler som Dalarocken, Raj Raj, Lollipop, Fanclub, SAMA, Augustibuller, Sommarens sista suck, Bergslagsrocken, Where the action is och Arvika. Ingen av dessa finns kvar idag, men inte talades det om festivaldöd bara för att de lades ner. Glöm inte heller att Sweden Rock Festival gick i konkurs vartenda år i början och att Emmaboda för några år sedan lade ner festivalen - innan man ångrade sig och startade upp den igen.
Dessutom startas det vartenda år nya festivaler. I år har vi exempelvis sett Bråvalla och This Is Hultsfred födas. Summerburst är också ett ganska nytt fenomen och otroligt framgångsrikt, och styrker tesen om att det snarare är formen på festivalerna som behöver ändras med jämna mellanrum. Jag har själv varit med att både starta och lägga ner festivalen Sköna Gröna Grebo. Andra lokala festivaler jag minns från 2000-talet är exempelvis Pop i Parken, Storchfestivalen, Åhh...festivalen, Nykvarnsfestivalen, Sörsjön, Bobfest, Trojans bandfestival, Åtvid svänger, Svarttorpsfestivalen, Vätternfestivalen, Sommarrock i Finspång, Bysjörock, Fest i Valen, Rocksensation, Skyltenfestivalen, Motalakalaset, Deadfest, Hamnfesten, NKPG festival och Linköpings sommarfestival. Att det läggs ner festivaler är inget unikt för sommaren 2013. Inte att det startas nya heller. Så kan vi lägga ner snacket om festivaldöd? Det känns ganska löjligt i ett land där under sommaren arrangeras sisådär tre olika festivaler - varje dag!