Nytt på DVD (Nolltretton, augusti)
Olympus has fallen
Att det plötsligt kommer två filmer i år som handlar om att Vita Huset i Washington DC intas (den andra heter ”White house down”) har vi sannolikt svenska Sigge Eklund att tacka för, efter att han pitchat idén på bloggen ”Movies they should make”. I båda filmerna handlar det om att terrorister intar Vita Huset, i denna är det vältajmat Nordkoreaner som är skurkarna. Efter ett storskaligt anfall hålls den amerikanske presidenten gisslan i sin skyddsbunker och hoppet står plötsligt till en enda man, en gammal livvakt (Gerard Butler) som dessvärre inte står högt i kurs efter att ha varit med när presidentfrun omkom något år tidigare.
Här finns egentligen inget nytt. Grundidén är en typisk ”Die hard”-situation, det finns en bomb med en klocka som tickar ner och Morgan Freeman är vis ålderman. Ändå rycks jag med och gillar det jag ser. Strunta i att mycket är överdrivet och fånigt, ha överseende med den amerikanska patriotismen och ignorera att logiken haltar. Klarar du det har du två timmars schysst action framför dig.
3/5
-------------------------------------------------
Side effects
När Emilys (Rooney Mara) man Martin (Channing Tatum) kommer ut ur fängelset har hon väntat troget på honom i många år och allt borde vara frid och fröjd. Men istället tar hon bilen och kör rakt in i en vägg. I samband med detta hamnar hon hos hamnar hos psykiatrikern Jon (Jude Law) som upptäcker att hon lider av depression. Jon medverkar i en studie av en ny medicin som Emely provar. Den har en mängd positiva egenskaper som gör att Emily får tillbaka lusten till livet, men den visar sig även ha vissa bieffekter, som att hon börjar gå i sömnen. En dag gör hon något hemskt i sömnen. Eller var hon medveten om vad hon gjorde?
Jon, som är hennes psykiatriker, hamnar själv i trubbel och börjar bli besatt av att lösa mysteriet. Vad är det egentligen som pågår? Och vilken roll spelar egentligen Emilys tidigare psykiatriker (Cathrine Zeta-Jones)?
"Side effects" är inte någon av Steven Soderberghs bättre filmer, utan känns lite gjord med vänsterhanden. Den är okej, men glöms snabbt. Inledningsvis har filmen en kuslig och kall stämning som inte tas tillvara på, och istället för att bli ett blixtrande debattinlägg om antidepressiva mediciner följer en seg berättelse där Soderbergh velar mellan vilken film han vill göra innan han slutligen twistar ihjäl den på slutet.
2/5
Att det plötsligt kommer två filmer i år som handlar om att Vita Huset i Washington DC intas (den andra heter ”White house down”) har vi sannolikt svenska Sigge Eklund att tacka för, efter att han pitchat idén på bloggen ”Movies they should make”. I båda filmerna handlar det om att terrorister intar Vita Huset, i denna är det vältajmat Nordkoreaner som är skurkarna. Efter ett storskaligt anfall hålls den amerikanske presidenten gisslan i sin skyddsbunker och hoppet står plötsligt till en enda man, en gammal livvakt (Gerard Butler) som dessvärre inte står högt i kurs efter att ha varit med när presidentfrun omkom något år tidigare.
Här finns egentligen inget nytt. Grundidén är en typisk ”Die hard”-situation, det finns en bomb med en klocka som tickar ner och Morgan Freeman är vis ålderman. Ändå rycks jag med och gillar det jag ser. Strunta i att mycket är överdrivet och fånigt, ha överseende med den amerikanska patriotismen och ignorera att logiken haltar. Klarar du det har du två timmars schysst action framför dig.
3/5
-------------------------------------------------
Side effects
När Emilys (Rooney Mara) man Martin (Channing Tatum) kommer ut ur fängelset har hon väntat troget på honom i många år och allt borde vara frid och fröjd. Men istället tar hon bilen och kör rakt in i en vägg. I samband med detta hamnar hon hos hamnar hos psykiatrikern Jon (Jude Law) som upptäcker att hon lider av depression. Jon medverkar i en studie av en ny medicin som Emely provar. Den har en mängd positiva egenskaper som gör att Emily får tillbaka lusten till livet, men den visar sig även ha vissa bieffekter, som att hon börjar gå i sömnen. En dag gör hon något hemskt i sömnen. Eller var hon medveten om vad hon gjorde?
Jon, som är hennes psykiatriker, hamnar själv i trubbel och börjar bli besatt av att lösa mysteriet. Vad är det egentligen som pågår? Och vilken roll spelar egentligen Emilys tidigare psykiatriker (Cathrine Zeta-Jones)?
"Side effects" är inte någon av Steven Soderberghs bättre filmer, utan känns lite gjord med vänsterhanden. Den är okej, men glöms snabbt. Inledningsvis har filmen en kuslig och kall stämning som inte tas tillvara på, och istället för att bli ett blixtrande debattinlägg om antidepressiva mediciner följer en seg berättelse där Soderbergh velar mellan vilken film han vill göra innan han slutligen twistar ihjäl den på slutet.
2/5