Nytt på skiva
Singel
6/10
Red Mecca: Love and hate
Massproduktion
Red Mecca består av Jan Strandqvist (före detta Brända Barn) och vokalisten Frida Madeleine, och denna trespårssingel öppnar med låten "Love and hate" som är just en cover på en Brända Barn-låt. Det är en dansant, dunkande nattklubbsrökare i retrostil som gör jobbet utan att glänsa.
Detta är andra singeln från gruppens debutalbum som kom förra året. Spår två är en remix av en gammal, egen låt som känns mer synthig och som tredje spår kommer en stillsam och avskalad låt. Mörk och dyster den också, precis som de föregående, men där har duon i princip tagit bort all elektronik och bara behållit rösten.
--------------------------------------------------------------------
Album
4/10
EMA: The future´s void
City slang
Trots sitt svenskklingande namn Erika M. Anderson hittar jag ingen svensk koppling, utan hon kommer från South Dakota och solodebuterade 2010 med skivan "Little sketches on tape". Detta är tredje plattan från sångerskan som ofta beskrivs som noiserock, vad det nu är. Visst dyker det upp lite skrammel ibland och då och då höjer hon även rösten en smula, men särskilt mycket skrän och oväsen hör jag inte på denna platta. Jag tycker tvärtom att hon sjunger riktigt bra och att musiken är ganska lättlyssnad, om än lite tråkig.
I botten finns ett mörker och en tyngd som känns intressant, men man anar också att det finns en del pretentiösa konstrockambitioner, vilket gör att EMA drar mer åt hipsterindustri (en genre jag precis uppfann själv) än åt det Nine Inch Nail-håll jag hade föredragit. Men den tama ljudbilden och det mot slutet av skivan rätt energilösa uttrycket är inte det stora bekymret, utan att låtarna helt enkelt är för svaga.
6/10
Red Mecca: Love and hate
Massproduktion
Red Mecca består av Jan Strandqvist (före detta Brända Barn) och vokalisten Frida Madeleine, och denna trespårssingel öppnar med låten "Love and hate" som är just en cover på en Brända Barn-låt. Det är en dansant, dunkande nattklubbsrökare i retrostil som gör jobbet utan att glänsa.
Detta är andra singeln från gruppens debutalbum som kom förra året. Spår två är en remix av en gammal, egen låt som känns mer synthig och som tredje spår kommer en stillsam och avskalad låt. Mörk och dyster den också, precis som de föregående, men där har duon i princip tagit bort all elektronik och bara behållit rösten.
--------------------------------------------------------------------
Album
4/10
EMA: The future´s void
City slang
Trots sitt svenskklingande namn Erika M. Anderson hittar jag ingen svensk koppling, utan hon kommer från South Dakota och solodebuterade 2010 med skivan "Little sketches on tape". Detta är tredje plattan från sångerskan som ofta beskrivs som noiserock, vad det nu är. Visst dyker det upp lite skrammel ibland och då och då höjer hon även rösten en smula, men särskilt mycket skrän och oväsen hör jag inte på denna platta. Jag tycker tvärtom att hon sjunger riktigt bra och att musiken är ganska lättlyssnad, om än lite tråkig.
I botten finns ett mörker och en tyngd som känns intressant, men man anar också att det finns en del pretentiösa konstrockambitioner, vilket gör att EMA drar mer åt hipsterindustri (en genre jag precis uppfann själv) än åt det Nine Inch Nail-håll jag hade föredragit. Men den tama ljudbilden och det mot slutet av skivan rätt energilösa uttrycket är inte det stora bekymret, utan att låtarna helt enkelt är för svaga.