På skiva: Elliphant

Elliphant
"One more"
Universal

Nyligen var jag på en konferens i Norrköping om den regionala kulturen. En av föreläsarna pratade om hur mycket kulturen skulle vinna på om man lyckades fånga upp den handlingskraft som finns inom subkulturerna. I pausen pratade jag med honom och vi kom in på det "svenska musikundret", och jag menade att en av förklaringarna till framgången ligger just i det respektlösa förhållningssättet, experimentlustan och metoden att agera först och fundera sen, det vill säga exakt samma attityd som man ser inom subkulturerna.
Vi hittar det hos våra svenska housevärldsstjärnor, hos alla våra framgångsrika låtskrivare och producenter och hos mängder av svenska artister som slagit internationellt de senaste åren. På konferensen talades det högtidligt om inkludering, samverkan, jämställdhet och andra fina saker, men vad det svenska musikundret har visat är att om man skippar teorin och handlar istället så kommer allt det automatiskt. Bland våra internationella popstjärnor finns ingen underrepresentation av vare sig kvinnor eller personer med annan etnisk bakgrund, snarare tvärtom.
Icona Pop, Rebecca & Fiona, Beatrice Eli och Mapei är alla exempel på artister med subkulturattityd. Detsamma gäller Elliphant som nu släpper sitt andra album. Ellinor Olovsdotter, som hon egentligen heter, är en artist som ingen kulturkonferens någonsin skulle kunna resonera sig fram till i en paneldiskussion. Hon har uppstått inte tack vare inkluderingsstrategier och mångfaldsplaner, utan trots dessa.
Musiken är en eklektisk mix av dancehall, pop, hip hop och lite annat smått och gott. Hon kallas ofta "en modern Leila K" (en beskrivning hon helt ställer upp på), och samarbetar här med bland annat med Skrillex och Diplo. Resultatet är strålande, tur att kultureliten aldrig slagit sina klor i henne.

4/5

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0