På skiva: Lykke Li

Lykke Li
"I never learn"
Warner

Det går att göra internationell musikkarriär på många sätt. Alla behöver inte göra storslagen och publikfriande musik som exempelvis Max Martin och Avicii. Det går även att komma långt med det mindre och intimare formatet, det har exempelvis First Aid Kit, José González och Lykke Li visat.
Snacket om Lykke Li kom igång redan med första, och tämligen bleka, singeln "Little bit" 2007. Jag förstod inte riktigt hajpen, men såg henne på Hultsfred den följande sommaren. Det blev en flummig slagverksfest (minus fest) och kan ha varit det tråkigaste jag sett på en svensk scen. Sedan dess har framgångarna bara fortsatt för den svenska sångerskan och jag har fortfarande svårt att förstå hyllningarna.
På den nya skivan fortsätter hon att flörta med den gamla Enya-publiken med sin mix av 60-talsfolk, indiepop och puttrande percussionmusik. Melankoliskt och stämningsfullt, tycker säkert många. Såsig new age-pop, tycker jag.
Några spår höjer sig över mängden, men som helhet är det en ganska seg, enformig och tråkig skiva.

3/5

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0