Musikkrönika, oktober
I indierockens mecka
I år är det 20 år sedan Kurt Cobain anslöt sig till 27-klubben och sköt sig för pannan med ett hagelgevär. Jag hyllade hans minne genom att åka till Seattle och leta efter indierockens själ.
Söker man efter indie-USA är det i nordvästra hörnet man ska leta. Portland i Oregon och Seattle i Washington är två musikmeckan som levererat bra band i decennier och fortsätter med det år efter år. Just Portland har jag personligen en väldigt romantiserad bild av efter att ha förälskat mig i Jack White och Loretta Lynns fantastiska duett "Portland, Oregon" där de dricker Sloe Gin Fizz och har ett one night stand.
Men för de flesta är förmodligen Seattle mer känt. För 20 år sedan var det coolaste stället på jorden med filmer som "Singles" och "Sömnlös i Seattle", tv-serien "Twin Peaks" och inte minst som epicentrum för hela grungevågen med banden Nirvana, Soundgarden, Alice in Chains och Pearl Jam.
Idag för måhända grungemusiken en tynande tillvaro, men fortfarande är staterna Oregon och Washington kreativa platser som lockar till sig hipsters och musiker. Det är liberala stater (en stad utanför Portland heter till och med Liberal) där marijuana är tillåtet för medicinskt bruk, mikrobryggerierna blomstrar och den kulturella scenen är levande och alternativ. För 20 år sedan åkte popkulturellt intresserade fans till Snoqualmie Falls för att kolla inspelningsplatserna för "Twin Peaks", idag vallfärdar de till Olympic-halvön för att spana efter ställena där "Twilight"-filmerna utspelas.
Jimi Hendrix och Queensrÿche i all ära, men idag är det snarare band som Band of Horses, Foo Fighters och Fleet Foxes som människor förknippar Seattle med. Själv ler jag glatt när jag kör förbi staden Olympia och ser en skylt som visar en avfart mot Sleater-Kinney (namnet på ett Riot Grrrl-band) och kan inte låta bli att tänka på Lasse Lindh när jag kommer till flygplatsen Sea-Tac (han döpte ett album till "You wake up at Sea-Tac" efter ett citat i filmen "Fight Club").
På plats i Seattle besöker jag stadens berömda popkulturella museum EMP. Vill man lära sig mer om det frodiga musiklivet i och omkring Seattle är det en bra plats att starta. Där får jag bland annat veta att Nirvana en gång spelade på det hotell jag bor på under mitt besök i staden. Det heter Moore Hotel, ligger mitt i centrum och sitter ihop med Moore Theatre. Jag läser att hotellet påstås vara hemsökt, och som den popromantiker jag är kan jag inte låta bli att hoppas att det är Kurt Cobain som vandrar omkring och jämrar sig i korridorerna om natten. Så kanske hittade jag till slut, bokstavligt talat, indierockens själ i Seattle?
I år är det 20 år sedan Kurt Cobain anslöt sig till 27-klubben och sköt sig för pannan med ett hagelgevär. Jag hyllade hans minne genom att åka till Seattle och leta efter indierockens själ.
Söker man efter indie-USA är det i nordvästra hörnet man ska leta. Portland i Oregon och Seattle i Washington är två musikmeckan som levererat bra band i decennier och fortsätter med det år efter år. Just Portland har jag personligen en väldigt romantiserad bild av efter att ha förälskat mig i Jack White och Loretta Lynns fantastiska duett "Portland, Oregon" där de dricker Sloe Gin Fizz och har ett one night stand.
Men för de flesta är förmodligen Seattle mer känt. För 20 år sedan var det coolaste stället på jorden med filmer som "Singles" och "Sömnlös i Seattle", tv-serien "Twin Peaks" och inte minst som epicentrum för hela grungevågen med banden Nirvana, Soundgarden, Alice in Chains och Pearl Jam.
Idag för måhända grungemusiken en tynande tillvaro, men fortfarande är staterna Oregon och Washington kreativa platser som lockar till sig hipsters och musiker. Det är liberala stater (en stad utanför Portland heter till och med Liberal) där marijuana är tillåtet för medicinskt bruk, mikrobryggerierna blomstrar och den kulturella scenen är levande och alternativ. För 20 år sedan åkte popkulturellt intresserade fans till Snoqualmie Falls för att kolla inspelningsplatserna för "Twin Peaks", idag vallfärdar de till Olympic-halvön för att spana efter ställena där "Twilight"-filmerna utspelas.
Jimi Hendrix och Queensrÿche i all ära, men idag är det snarare band som Band of Horses, Foo Fighters och Fleet Foxes som människor förknippar Seattle med. Själv ler jag glatt när jag kör förbi staden Olympia och ser en skylt som visar en avfart mot Sleater-Kinney (namnet på ett Riot Grrrl-band) och kan inte låta bli att tänka på Lasse Lindh när jag kommer till flygplatsen Sea-Tac (han döpte ett album till "You wake up at Sea-Tac" efter ett citat i filmen "Fight Club").
På plats i Seattle besöker jag stadens berömda popkulturella museum EMP. Vill man lära sig mer om det frodiga musiklivet i och omkring Seattle är det en bra plats att starta. Där får jag bland annat veta att Nirvana en gång spelade på det hotell jag bor på under mitt besök i staden. Det heter Moore Hotel, ligger mitt i centrum och sitter ihop med Moore Theatre. Jag läser att hotellet påstås vara hemsökt, och som den popromantiker jag är kan jag inte låta bli att hoppas att det är Kurt Cobain som vandrar omkring och jämrar sig i korridorerna om natten. Så kanske hittade jag till slut, bokstavligt talat, indierockens själ i Seattle?