Musikkrönika, augusti

kultur / Permalink / 0
Ljuva 00-tal

Jag brukar hävda att 90-talets swindie är den musik jag älskar allra mest, men när jag tänker efter är det nog inte riktigt sant. Min största kärlek är nog den andra och tredje vågen av svensk indiepop. Men vem minns dem idag?

"Ljuva Sextiotal" sjöng Brita Borg 1969, och sammanfattade decenniet innan det ens tagit slut, vilket kan tyckas lite märkligt. I texten blickar hon även framåt till år 1990, vilket för oss popromantiker dock känns fullt logiskt.
Det var på 60-talet som den klassiska popmusiken uppstod med band som The Beatles, The Kinks och The Hollies. I Sverige fick vi band som Tages, Ola and The Janglers och Hep Stars. Därefter följde två decennier där popen utvecklades åt en mängd olika håll innan det i början av 90-talet dök upp en massa indiepopband som hämtade sin inspiration från 60-talets originalpop som de hottade upp och presenterade i en modern tappning.
I England gjorde band som Oasis, Blur och Suede succé och här hemma hade vi grupper som This Perfect Day, The Wannadies, Atomic Swing och Popsicle. Det var band jag älskade och fortfarande älskar, men i ärlighetens namn var min popentusiasm som allra störst tio år senare - i början av 00-talet.
Då hade banden från den första svenska indievågen börjat droppa av och mitt liv var en ständig jakt på att hitta ersättningmusik. Inte för att det var särskilt svårt, den andra vågen av svensk indiepop var som helhet faktiskt ännu bättre än den första.
(Ska man vara noga var 00-talets pop kanske till och med den tredje vågen, men det har egentligen ingen betydelse för det kommande resonemanget).

Ray Wonder fick en hit med en bilreklamlåt, Edson och Dynamo Chapel fick epiteten "bästa osignade band", The Radio Dept. hyllades av en unison kritikerkår medan Eskobar blev "folkets val". Själv fastnade jag något oerhört för Marit Bergman.
Det kom Göteborgsband som Silverbullit, Her Majesty, Bad Cash Quartet, Whyte Seeds och The Plan. Ville man ha mer "mogen" indie fanns The Perishers, Isolation Years och Deportees. Utomlands slog The Concretes, I´m from Barcelona och Firefox AK, här hemma lyssnade jag på Niccokick, The Mo, Ingenting och The Facer.
Det fanns ingen hejd.
Det vällde hela tiden fram nya band som Sambassadeur, Radio LXMBG, Suburban kids with biblical names, Le Sport, The Tough Alliance, David & The Citizens, Wilson Hospital, Katie goes to Tokyo, De Stijl, Irene och The Fine Arts Showcase. Fantastiska band allihop - men redan mer eller mindre bortglömda.

Det här var band som dominerade rockklubbar, topplistor, festivaler och musikjournalistik för bara fem-tio år sedan, men idag hör man aldrig musiken spelas i radio eller av dj:s, vilket är oerhört märkligt. Har jag bara drömt alltihop? Eller beror det på att dagens musikjournalister och poppublik är historielös och okunnig?
Inte för att det råder någon brist på bra musik idag heller, men det är ju konstigt att ett helt decennium av finaste popmusik bara raderats ut från det kollektiva medvetandet. Så gör er själva och den svenska pophistorien en tjänst och gå in på Spotify och lyssna på banden jag nämnt ovan. Det är de sannerligen värda.
Till top