På skiva: Madonna
Madonna
"Rebel heart"
Interscope/Universal
Det finns en fara i att etablera sig som artist. Man tappar underdogperspektivet och blir en del av etablissemanget. Istället för att skapa trender följer man dem. Man lirar säkert och tappar det där som gjorde att man en gång slog igenom. Allt detta stämmer in på Madonna sedan 25 år tillbaka och blir tydligare för varje skiva, och inte minst här på "Rebel heart".
Var och en är det inget större fel på låtarna. Faktum är att flera av dem är riktigt bra. Öppningspåret "Living for love" har ett skönt soulsväng. Den följs av en "House of the rising sun"-doftande "Devils Pray" som Avicii varit med och skrivit. Om han lirat den själv hade den förmodligen dunkat igång på slutet. Här finns även "Joan of Arc", en fin liten sång om kändislivets baksida och "Iconic" som är hittig, åtminstone fram till refrängen.
Men plattan har även några dancehallinspirerade låtar, några elektrospår, nån popballad och en indieflirt. Som helhet blir det ganska förvirrande. Det känns spretigt och opersonligt. Och rader som "Jesus loves my pussy best" och "we can sniff glue and we can do E and we can drop acid" känns bara töntiga och ovärdiga.
Det har ju talats om att Madonna är en mästare på att följa med sin tid, känna av vart vinden blåser och fånga upp de senaste trenderna. På "Rebel heart" känns det som att det är det enda hon gör. Vad i denna musikbuffé är Madonna själv?
Till sitt 14:e album önskar jag att Madonna släpper trendängsligheten, själv tar kommandot och gör en skiva som speglar hennes egen personlighet istället för en mischmasch av de senaste årens topplistepop.
2/5
"Rebel heart"
Interscope/Universal
Det finns en fara i att etablera sig som artist. Man tappar underdogperspektivet och blir en del av etablissemanget. Istället för att skapa trender följer man dem. Man lirar säkert och tappar det där som gjorde att man en gång slog igenom. Allt detta stämmer in på Madonna sedan 25 år tillbaka och blir tydligare för varje skiva, och inte minst här på "Rebel heart".
Var och en är det inget större fel på låtarna. Faktum är att flera av dem är riktigt bra. Öppningspåret "Living for love" har ett skönt soulsväng. Den följs av en "House of the rising sun"-doftande "Devils Pray" som Avicii varit med och skrivit. Om han lirat den själv hade den förmodligen dunkat igång på slutet. Här finns även "Joan of Arc", en fin liten sång om kändislivets baksida och "Iconic" som är hittig, åtminstone fram till refrängen.
Men plattan har även några dancehallinspirerade låtar, några elektrospår, nån popballad och en indieflirt. Som helhet blir det ganska förvirrande. Det känns spretigt och opersonligt. Och rader som "Jesus loves my pussy best" och "we can sniff glue and we can do E and we can drop acid" känns bara töntiga och ovärdiga.
Det har ju talats om att Madonna är en mästare på att följa med sin tid, känna av vart vinden blåser och fånga upp de senaste trenderna. På "Rebel heart" känns det som att det är det enda hon gör. Vad i denna musikbuffé är Madonna själv?
Till sitt 14:e album önskar jag att Madonna släpper trendängsligheten, själv tar kommandot och gör en skiva som speglar hennes egen personlighet istället för en mischmasch av de senaste årens topplistepop.
2/5