På skiva: Noel Gallagher´s high flying birds
Noel Gallagher´s High Flying Birds
"Chasing yesterday"
Deadleg/SONY
Popmusiken går ofta i cykler på cirka 20 år. På 70-talet var det 50-talsrevival och på 90-talet fick 70-talet ett uppsving, för att ta två exempel. Kanske är det detta som ligger bakom att Noel Gallagher plötsligt känns lite halvhet, 20 år efter Oasis storhetstid. Egentligen gör han samma sorts gubbrock som han alltid har gjort, men den som har fingret i luften och kan läsa tecknen känner av att det finns ett surr runt den gamla 90-talsikonen för tillfället. Inget jättesurr, men mer än vad det varit under det senaste decenniet.
Det började snackas lite kring videon "Ballad of the mighty I", och nu är albumet här, som är det andra med de högtflygande fåglarna.
Kanske är det nostalgin som börjat slå till hos folk runt 40, det kan åtminstone inte vara upptäckarlusta. För Noel tillför inget nytt till musikhistorien utan håller fast vid den gitarrdrivna britrock som vi hört honom leverera förut. Gillar man ett Oasis som vuxit upp lär man gilla även detta. Några spår är riktigt vassa men det finns även ett par gitarrmangellåtar som han gärna kunde ha skippat.
3/5
"Chasing yesterday"
Deadleg/SONY
Popmusiken går ofta i cykler på cirka 20 år. På 70-talet var det 50-talsrevival och på 90-talet fick 70-talet ett uppsving, för att ta två exempel. Kanske är det detta som ligger bakom att Noel Gallagher plötsligt känns lite halvhet, 20 år efter Oasis storhetstid. Egentligen gör han samma sorts gubbrock som han alltid har gjort, men den som har fingret i luften och kan läsa tecknen känner av att det finns ett surr runt den gamla 90-talsikonen för tillfället. Inget jättesurr, men mer än vad det varit under det senaste decenniet.
Det började snackas lite kring videon "Ballad of the mighty I", och nu är albumet här, som är det andra med de högtflygande fåglarna.
Kanske är det nostalgin som börjat slå till hos folk runt 40, det kan åtminstone inte vara upptäckarlusta. För Noel tillför inget nytt till musikhistorien utan håller fast vid den gitarrdrivna britrock som vi hört honom leverera förut. Gillar man ett Oasis som vuxit upp lär man gilla även detta. Några spår är riktigt vassa men det finns även ett par gitarrmangellåtar som han gärna kunde ha skippat.
3/5