På skiva: Staffan Hellstrand
Staffan Hellstrand
"Blod & tårar"
Lovande projekt/Warner
Det är intressant hur samma musik kan betyda så olika saker vid olika tidpunkter. Under några år i början av 90-talet var Staffan Hellstrand en av mina stora musikaliska favoriter, men nånstans efter "Pasha Jim" började intresset dala för varje skiva trots att Hellstrand fortsatte att göra ungefär samma sak som tidigare. Förmodligen var det alltså jag som förändrades.
På sin nya skiva har Hellstrand hottat upp ljudbilden med programmeringar och effekter, men det låter ändå typiskt Hellstrand. Det är något i sångrösten, texterna och melodierna som han aldrig kommer ifrån. I princip hade denna skiva kunnat komma 1995, och då hade jag förmodligen älskat den. Men 20 år har gått och nu tycker jag bara att den är bra.
Jag gillar det varierade låtmaterialet och den ljusa ljudbilden, och att han skippat det gitarrmangel han ibland hänfaller åt. Ibland handlar det om rent balearisk pop, men aldrig helt utan vemod och svärta. Detta är en riktigt bra skiva, men jag har helt enkelt svårt att tända till. Kanske dags att mitt 21-åriga jag tar mitt 41-åriga jag i örat?
3/5
"Blod & tårar"
Lovande projekt/Warner
Det är intressant hur samma musik kan betyda så olika saker vid olika tidpunkter. Under några år i början av 90-talet var Staffan Hellstrand en av mina stora musikaliska favoriter, men nånstans efter "Pasha Jim" började intresset dala för varje skiva trots att Hellstrand fortsatte att göra ungefär samma sak som tidigare. Förmodligen var det alltså jag som förändrades.
På sin nya skiva har Hellstrand hottat upp ljudbilden med programmeringar och effekter, men det låter ändå typiskt Hellstrand. Det är något i sångrösten, texterna och melodierna som han aldrig kommer ifrån. I princip hade denna skiva kunnat komma 1995, och då hade jag förmodligen älskat den. Men 20 år har gått och nu tycker jag bara att den är bra.
Jag gillar det varierade låtmaterialet och den ljusa ljudbilden, och att han skippat det gitarrmangel han ibland hänfaller åt. Ibland handlar det om rent balearisk pop, men aldrig helt utan vemod och svärta. Detta är en riktigt bra skiva, men jag har helt enkelt svårt att tända till. Kanske dags att mitt 21-åriga jag tar mitt 41-åriga jag i örat?
3/5