På skiva: Stiftelsen

Stiftelsen
"Kom som du är"
Universal

Hur kan ett av Sveriges konstigaste band samtidigt vara en av landets populäraste grupper? Jag får inte ihop det. Jag får överhuvudtaget inget grepp om Stiftelsen. Texterna, sången, musiken...vad är det för nåt? Vi tyckte att band som Dr Kosmos och Philemon Arthur and the Dung var konstiga, men Stiftelsen är något annat, de är bortom konstigt.
Texterna kan i bästa fall beskrivas som mellanstadielyrik, Robert Petterssons röst växlar mellan livlös frikyrkosång och tillgjord "tuff" hårdrocksröst, och musiken har tokroliga infall som för tankarna till Östen med resten. Det är rent obehagligt att lyssna på.
Men vad är det som gör att det känns så kusligt att lyssna på det här Ljungaverkbandet? Rent musikaliskt låter det lättsmält och tämligen intetsägande, så varför ryser jag i kroppen och känner mig illa till mods?
Jag tror det beror på att Stiftelsen befinner sig i musikens "uncanny valley". De låter nästan som musik, men bara nästan, och därför uppfattas de som motbjudande. Filmbranschen har tagit problemet med "uncanny valley" på allvar, det borde musikindustrin också göra.

1/5

Kommentarer
Postat av: Mr Shield

Den bästa recensionen jag läst.

2015-04-20 @ 09:54:51

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0