På skiva: Thåström
Thåström
"Den morronen"
Razzia
Det är väldigt få artister som kan utveckla sitt musikaliska uttryck så att det följer och passar vederbörandes ålder och plats i livet, och samtidigt behålla sin artistiska kärna och personlighet. Men Thåström har lyckats med det, och det är därför han känns lika vital, spännande och elektrisk idag som livserfaren 57-åring som han gjorde som ung och arg förortspunkare, som slagordsestradör i Imperiet och som toppluverockare efter "återkomsten" 1999.
Den nya skivan ansluter till den tidigare trilogin plattor som började med "Skebokvarnsv 209", med mörka, långsamma och repetitiva låtar som gnisslar, sprakar och mullrar fram. Tonen i texterna är densamma som de varit de senaste åren, men de är kanske inte fullt så personliga som på föregångarna.
Av de fyra plattorna sedan 2005 måste "Den morronen " ses som den svagaste. Det är samma typ av undergångsblues vi redan hört, och även om själva uttrycket fortfarande håller så gör inte riktigt låtarna det. Det är för få textrader som biter sig fast och för få ackordföljder som skiljer ut sig. Det finns flera riktigt bra låtar, men som helhet är det ganska enformig lyssning. Aldrig dåligt, men sällan särskilt minnesvärt. Det går lite på rutin och tomgång.
Kanske är det talande att det blivit mer snack kring Thåströms promotionintervju med Jan Gradvall än vad det pratats om själva skivan, för vad ska man säga om "Den morronen"? Det låter som det gjort de senaste åren, men lite tråkigare.
3/5
"Den morronen"
Razzia
Det är väldigt få artister som kan utveckla sitt musikaliska uttryck så att det följer och passar vederbörandes ålder och plats i livet, och samtidigt behålla sin artistiska kärna och personlighet. Men Thåström har lyckats med det, och det är därför han känns lika vital, spännande och elektrisk idag som livserfaren 57-åring som han gjorde som ung och arg förortspunkare, som slagordsestradör i Imperiet och som toppluverockare efter "återkomsten" 1999.
Den nya skivan ansluter till den tidigare trilogin plattor som började med "Skebokvarnsv 209", med mörka, långsamma och repetitiva låtar som gnisslar, sprakar och mullrar fram. Tonen i texterna är densamma som de varit de senaste åren, men de är kanske inte fullt så personliga som på föregångarna.
Av de fyra plattorna sedan 2005 måste "Den morronen " ses som den svagaste. Det är samma typ av undergångsblues vi redan hört, och även om själva uttrycket fortfarande håller så gör inte riktigt låtarna det. Det är för få textrader som biter sig fast och för få ackordföljder som skiljer ut sig. Det finns flera riktigt bra låtar, men som helhet är det ganska enformig lyssning. Aldrig dåligt, men sällan särskilt minnesvärt. Det går lite på rutin och tomgång.
Kanske är det talande att det blivit mer snack kring Thåströms promotionintervju med Jan Gradvall än vad det pratats om själva skivan, för vad ska man säga om "Den morronen"? Det låter som det gjort de senaste åren, men lite tråkigare.
3/5