Nytt på skiva
Slemlurk
Eremitens magiska äfventyr
EP
4/10
Psykedelisk jazzpunk och konstiga låttitlar väcker förvirrade känslor hos lyssnaren.
Klart man blir lite skeptisk till ett band som heter Slemlurk. Tillsammans med låttitlar som "Quasimodos måndans" och "Kanyl-Berras Orkester" är det inte så konstigt om man börjar tänka på Onkel Kånkel, men detta visar sig snart vara nåt helt annat. Bandet med märkliga namnet är en duo som består av Tony Thorén (nej, inte DEN) och Nils Jonsson och som nu debuterar med denna femspårs-EP med instrumental proggrock. De nämner själva Samla Mammas Manna och Frank Zappa som influenser, och är man inne på psykedelisk jazzpunk så finns det faktiskt en hel del att uppskatta här. De låter bra och det svänger bra, men paketeringen suger. Med ett sånt bandnamn, en sån logga och såna låttitlar har man nästan tappat intresset redan innan man börjar lyssna på musiken.
-------------------------------------------------------------
Linn Öberg
When you go
Album
4/10
Pampigt anslag med albumdebuterande Linn. Men den stora njutningen uteblir.
På omslaget står Linn Öberg i ett ödsligt bergslandskap, och musiken följer samma spår. Det är en storslagen ljudbild, med storslagna låtar, storslagen sång, storslagna texter...ja, det mesta är pampigt och storslaget. Låtarna här på debutskivan sägs handla om separation, stora känslor alltså. Stora körer som ekar ut över stora vidder. Om Enya drog upp reverben och slutade hålla igen skulle hon kanske låta ungefär såhär. Allt är stort - utom just upplevelsen jag får när jag lyssnar på Linn Öberg. Precis som när Hollywoodfilmer drar på med stråkar och flaggviftande för att lura oss att bli känslosamma, vill Linn få oss att tro att det är stor musik vi hör bara för att produktionen är ambitiös. Men jag minns inte en låt efter att skivan är slut, inget har fastnat. Vill hon verkligen nå fram och väcka stora känslor hos lyssnaren borde hon dra ner reglagen, använda mindre gester och bli mer personlig.
Eremitens magiska äfventyr
EP
4/10
Psykedelisk jazzpunk och konstiga låttitlar väcker förvirrade känslor hos lyssnaren.
Klart man blir lite skeptisk till ett band som heter Slemlurk. Tillsammans med låttitlar som "Quasimodos måndans" och "Kanyl-Berras Orkester" är det inte så konstigt om man börjar tänka på Onkel Kånkel, men detta visar sig snart vara nåt helt annat. Bandet med märkliga namnet är en duo som består av Tony Thorén (nej, inte DEN) och Nils Jonsson och som nu debuterar med denna femspårs-EP med instrumental proggrock. De nämner själva Samla Mammas Manna och Frank Zappa som influenser, och är man inne på psykedelisk jazzpunk så finns det faktiskt en hel del att uppskatta här. De låter bra och det svänger bra, men paketeringen suger. Med ett sånt bandnamn, en sån logga och såna låttitlar har man nästan tappat intresset redan innan man börjar lyssna på musiken.
-------------------------------------------------------------
Linn Öberg
When you go
Album
4/10
Pampigt anslag med albumdebuterande Linn. Men den stora njutningen uteblir.
På omslaget står Linn Öberg i ett ödsligt bergslandskap, och musiken följer samma spår. Det är en storslagen ljudbild, med storslagna låtar, storslagen sång, storslagna texter...ja, det mesta är pampigt och storslaget. Låtarna här på debutskivan sägs handla om separation, stora känslor alltså. Stora körer som ekar ut över stora vidder. Om Enya drog upp reverben och slutade hålla igen skulle hon kanske låta ungefär såhär. Allt är stort - utom just upplevelsen jag får när jag lyssnar på Linn Öberg. Precis som när Hollywoodfilmer drar på med stråkar och flaggviftande för att lura oss att bli känslosamma, vill Linn få oss att tro att det är stor musik vi hör bara för att produktionen är ambitiös. Men jag minns inte en låt efter att skivan är slut, inget har fastnat. Vill hon verkligen nå fram och väcka stora känslor hos lyssnaren borde hon dra ner reglagen, använda mindre gester och bli mer personlig.