Musikkrönika, november
Tributebandens känsla för humor
Om coverbandens namn kännetecknas av trams, kännetecknas tributebandens namnval av humor. Skillnaden kan tyckas hårfin, men är i själva verket milsvid.
I förra månadens krönika grottade jag ner mig i coverbandens usla smak när det gäller att hitta på bandnamn. Denna gång tänkte jag gräva ännu djupare och ta mig an tributebanden. Musikaliskt är de kusiner men det finns också väsentliga skillnader.
För att klargöra: coverband spelar kända låtar från en mängd olika artister medan tributeband (eller hyllningsband) väljer att enbart koncentrera sig på en specifik rockgrupp. Sen kan det hända att tributeband ibland även varvar med låtar från andra band än det de ursprungligen skapades för att hylla, men det kan vi bortse från för tillfället.
Exempel på lokala tributeband är exempelvis Ballbreaker (som hyllar AC/DC), Vagn Hallen (Van Halen), Kiss This (Kiss), Why Snake (Whitesnake) och Charlotte the harlot (Iron Maiden).
Gemensamt för nästan alla tributebandnamn är att de är skapade med humor och bygger på ordvitsar som anknyter till originalgruppens namn. Några exempel: Queer (Queen), Thin Lipztick (Thin Lizzy), Just As Priest (Judas Priest), Lazareth (Nazareth), Deepest Purple (Deep Purple), Huliganes (Hurriganes), Svart Flaggath (Black Sabbath), W2 (U2), Fan Heller (Van Halen), AB/CD (AC/DC), The Repeatles (The Beatles), Kyss (Kiss), Accepted (Accept), Made of Iron (Iron Maiden) och Nowaysis (Oasis).
Andra tributebandnamn kan referera till låtar, platser eller annat som berör originalgruppen, eller bara vara små justeringar av originalbandets namn. Till exempel: Alice Troopers (Alice Cooper), Billy (Gyllene Tider), Ramånes (Ramones), Ebba Gold (Ebba Grön), ZZ Rock (ZZ Top), Status Quiz (Status Quo), P-Floyd (Pink Floyd), Nattugglorna (Magnus Uggla), Generation Swine (Mötley Crüe) eller Never mind the smell (Nirvana).
Av någon anledning tycks det främst vara hårdrocksband, och företrädesvis från 80-talet, som är föremålen för tributebandens hyllningar. Varför det är så kan man fundera kring, men två orsaker är förmodligen att de dels är väldigt etablerade hos allmänheten och dels att de ofta är väldigt tydliga i sin framtoning, vilket gör dem lätta att imitera.
Men vad är då skillnaden mellan de fjantiga coverbandnamnen och de ofta lika larviga tributebandnamnen? Jo, medan en coverbandnamn som Smalare än Thord bara är obegripligt och dumt så finns det en logik och humor i att döpa sig till Think Lizzy, Rash eller Motley 2. Medan coverband tar sina bandnamn med en klackspark har tributebanden ansträngt sig för att hitta på ett bra och roligt namn. De sätter en ära i att komma på en träffsäker ordvrängning, och det uppskattas av deras publik. Coverbandens namnval, å andra sidan, utstrålar bara fantasilöshet och lättja.
Om coverbandens namn kännetecknas av trams, kännetecknas tributebandens namnval av humor. Skillnaden kan tyckas hårfin, men är i själva verket milsvid.
I förra månadens krönika grottade jag ner mig i coverbandens usla smak när det gäller att hitta på bandnamn. Denna gång tänkte jag gräva ännu djupare och ta mig an tributebanden. Musikaliskt är de kusiner men det finns också väsentliga skillnader.
För att klargöra: coverband spelar kända låtar från en mängd olika artister medan tributeband (eller hyllningsband) väljer att enbart koncentrera sig på en specifik rockgrupp. Sen kan det hända att tributeband ibland även varvar med låtar från andra band än det de ursprungligen skapades för att hylla, men det kan vi bortse från för tillfället.
Exempel på lokala tributeband är exempelvis Ballbreaker (som hyllar AC/DC), Vagn Hallen (Van Halen), Kiss This (Kiss), Why Snake (Whitesnake) och Charlotte the harlot (Iron Maiden).
Gemensamt för nästan alla tributebandnamn är att de är skapade med humor och bygger på ordvitsar som anknyter till originalgruppens namn. Några exempel: Queer (Queen), Thin Lipztick (Thin Lizzy), Just As Priest (Judas Priest), Lazareth (Nazareth), Deepest Purple (Deep Purple), Huliganes (Hurriganes), Svart Flaggath (Black Sabbath), W2 (U2), Fan Heller (Van Halen), AB/CD (AC/DC), The Repeatles (The Beatles), Kyss (Kiss), Accepted (Accept), Made of Iron (Iron Maiden) och Nowaysis (Oasis).
Andra tributebandnamn kan referera till låtar, platser eller annat som berör originalgruppen, eller bara vara små justeringar av originalbandets namn. Till exempel: Alice Troopers (Alice Cooper), Billy (Gyllene Tider), Ramånes (Ramones), Ebba Gold (Ebba Grön), ZZ Rock (ZZ Top), Status Quiz (Status Quo), P-Floyd (Pink Floyd), Nattugglorna (Magnus Uggla), Generation Swine (Mötley Crüe) eller Never mind the smell (Nirvana).
Av någon anledning tycks det främst vara hårdrocksband, och företrädesvis från 80-talet, som är föremålen för tributebandens hyllningar. Varför det är så kan man fundera kring, men två orsaker är förmodligen att de dels är väldigt etablerade hos allmänheten och dels att de ofta är väldigt tydliga i sin framtoning, vilket gör dem lätta att imitera.
Men vad är då skillnaden mellan de fjantiga coverbandnamnen och de ofta lika larviga tributebandnamnen? Jo, medan en coverbandnamn som Smalare än Thord bara är obegripligt och dumt så finns det en logik och humor i att döpa sig till Think Lizzy, Rash eller Motley 2. Medan coverband tar sina bandnamn med en klackspark har tributebanden ansträngt sig för att hitta på ett bra och roligt namn. De sätter en ära i att komma på en träffsäker ordvrängning, och det uppskattas av deras publik. Coverbandens namnval, å andra sidan, utstrålar bara fantasilöshet och lättja.