Söndagsintervjun: Louise Hoffsten

kultur / Permalink / 0

Foto: Pär Wickholm
(Kommentar: Intervjun gjordes i samband med Louises senaste bok, men nu är hon aktuell med sin nya skiva "L".)

De senaste 20 åren har inneburit många svåra prövningar för Linköpings främsta sångerska Louise Hoffsten. Men också många ljusglimtar. Det berättar hon om i sin nya bok "En näve grus".

 

Det sägs att om man ska sjunga blues så måste man "leva blues", och den som följt Louise Hoffstens liv vet att hon fått sin beskärda del av den varan. Det framgick om inte annat i hennes bok "Blues" som gavs ut 1998. Där berättade hon om skilsmässan, självmordstankarna om sjukdomen MS som strax innan drabbat henne. 17 år senare är det dags för bok nummer två: "En näve grus".

- Den första boken kom till när jag var nysjuk och nyskild, så jag var väldigt arg. Det fanns väldigt mycket ilska i den boken. Och "En näve grus" är en slags fortsättning på den. Jag kände att jag inte riktigt avslutat den första boken, säger Louise och fortsätter:

- Det hinner hända mycket under 20 år. Jag ville visa att det ser olika ut för alla människor. Jag ville berätta min historia, att det finns en fortsättning och att det går att leva med en kronisk sjukdom.

 

Louise berättar att hon alltid, oavsett vad det gäller, brukar jobbar efter konceptet att "det ska finnas mörker och det ska finnas ljus - och en näve grus", vilket ledde fram till titeln. Boken är skriven ihop med Lena Katarina Swanberg under ett års tid.

- Vi har träffats varje måndag efter att jag varit och simmat. Vi har suttit och samtalat, Lena Katarina har antecknat och sen bidrog även jag med en del anteckningar.

 

Boken berättas i korta kapitel, dels för att Louise själv inte orkar hålla energin upp så långa stunder i taget men även för att andra som har sjukdomen ska kunna hålla koncentrationen uppe. I boken berättar Louise bland annat om rocklivet, sin nya familjebildning och bokens mest kvällstidningsrubrikskompatibla historia, när hon åker ner till Köpenhamn för att köpa marijuana för att kunna sova.

- Det var ett infall av att ha lite bus i livet, ett sökande efter hjälp och att få hjälp med mina sömnproblem. Jag vill absolut inte propagera för knark utan ville visa att när man är tillräckligt desperat kan man göra vad som helst. Jag kan inte se min son i ögonen och säga att det är okej att använda narkotika. Det var också en väldigt komisk situation. Jag trodde att jag kunde åka ner till Christiania i smyg, men så blev jag igenkänd direkt.

 

Andra historier i boken är bland annat när hon gör en pilgrimshelg i Vadstena, när hon åker till ett nunnekloster i Jerusalem, när hon gör en katastrofspelning på en festival i Memphis och när hennes man Dan drabbas av cancer. Sakta men säkert faller dock bitarna på plats, saker ordnar upp sig och trots att det fortfarande finns en rad mörka moln på himlen lär sig Louise att försonas med sin situation. Ett kapitel mot slutet heter "Idag har jag så mycket att leva för", vilket gör att boken ändå avslutas i en förhållandevis ljus ton.

 

Vad har du på gång framöver?

- Jag måste skaffa ett nytt skivkontrakt till att börja med. Sen ska jag ut och spela ihop med Meja i vår och sommar. Det blir ett litet format, vi har bara en gitarrist var med oss och vi ska bara spela i små lokaler för att komma nära publiken. Vi kallar oss Meja & Louise som en travesti på Selma & Louise. Det ska bli roligt att åka ut och jobba med en annan kvinna.

 

Kommer det dröja ytterligare 20 år till nästa bok?

- Jag söker mig till det format som jag känner för i stunden. Jag vet inte om det blir någon mer bok, det ligger långt fram i tiden i så fall.

 

Fakta Louise Hoffsten

Yrke: Sångerska, artist

Född: 6 september 1965 i Linköping

Bor: I Stockholm

Familj: Maken Dan Bratt och sonen Adrian

Skivor: 15 album mellan 1987 och 2015

Böcker: "Blues" 1998 och "En näve grus" 2015

Till top