Musikkrönika, januari

kultur / Permalink / 0
Vilka är våra svenska ikoner?

I Sverige får inga träd växa till himlen. Det finns något jordnära och sunt i det, men det är också ett ganska tråkigt och oromantiskt synsätt. Vi borde vara bättre på att ikonisera våra hjältar.

Jag sitter på baren Retro i Jimi Hendrix och Kurt Cobains hemstad Seattle och låter Mannys Pale Ale rinna nerför strupen på mig. På väggen mittemot hänger olika tavlor och foton på några andra kända populärkulturella ikoner som Rat Pack, Janis Joplin, Johnny Cash och Bob Marley. Men det är särskilt en av tavlorna som fångar mitt intresse.
Där ser man James Dean, Elvis Presley, Marilyn Monroe och Humphrey Bogart kring ett biljardbord. De är naturtroget skildrade och det ser ut som ett fotografi, men scenen har aldrig ägt rum. Det är bara en jäkligt snygg tavla med fyra ikoner, när de var som vackrast och coolast.

Och jag funderar: vilka svenska artister, skådisar eller kulturpersonligheter skulle platsa på en liknande tavla? Vilka når samma ikonstatus? Man skulle kunna rabbla upp namn som Thåström, Mikael Persbrandt, Carola, Håkan Hellström och Ulf Lundell, men skillnaden är att de fortfarande lever. För att bli en verklig ikon bör man inte bara ha en speciell stjärnglans utan även ha dött relativt ung, så att skönheten och illusionen bevaras intakt. Så vilka döda artister har vi?

Lasse Lindroth, kanske? Men finns det verkligen någon som minns honom längre? Hann han göra ett tillräckligt stort avtryck innan han dog i den där tragiska bilolyckan 1999? Monica Zetterlund? Hon skulle definitivt ha platsat om hon gått bort i yngre år. Dennis Pop? Höll en för låg profil. Emil Forselius, Johanna Sällström, Gustaf Kjellvander, Malik Bendjelloul, Anders Göthberg? Nej, de var alla för okända.
Personligen skulle jag gärna se en liknande tavla med Thor Modéen, Eddie Meduza, Onkel Kånkel och Svullo, men de anses nog vara för oborstade av allmänheten.

Går man tillbaka en bit i tiden så har faktiskt namn som Stig Dagerman, Karin Boye, Dan Andersson, Ernst Rolf, Lars Ekborg och Ulla Billqvist med rätta uppnått viss ikonstatus. Men inte tillräckligt enligt min mening. Bland normalt kulturintresserade personer under 40 klingar nog namnen inte särskilt bekant.

Varför ser vi inte t-shirts med tryck som föreställer Ted Gärdestad eller Hasse Carlsson i Noice? Varför refereras det sällan eller aldrig till Fred Åkerström och Cornelis Vreeswijk inom nutida populärkultur? Varför nämns aldrig Åke Söderbloms namn idag?
När jag talar om att ikonisera artister är det för att hylla och minnas dessa personer och deras gärningar, och det är vi alldeles för dåliga på i Sverige. Den enda svensk som folk aldrig verkar glömma tycks vara noshörningen Nelson.
Till top