På skiva: AC/DC
AC/DC
"Rock or bust"
Columbia/SONY
Egentligen räcker det med att citera refrängen i öppningsspåret: "In rock we trust - it´s rock or bust". Den raden sammanfattar i några få ord hela AC/DC:s gärning.
AC/DC är förmodligen världens bästa rockband genom tiderna. Och de är garanterat det tydligaste. De har hittat en perfekt formel och följer den konsekvent. Man känner direkt igen en AC/DC-låt, men trots att alla känner till bandets enkla koncept har ingen lyckats kopiera det.
Sex år efter senaste plattan "Black Ice" kommer nu "Rock or bust". Musikaliskt är allt som det alltid varit i australiensarnas värld. De typiska gitarriffen sitter där, Brian Johnson bräker på med sin typiska röst och den klassiska ljudbilden är intakt, plattan skulle lika gärna kunnat vara inspelad 1977.
Utanför skivstudion har bandet det dock inte lika lätt. Trummisen Phil Rudd är/var inblandad i diverse allvarliga brottsutredningar och låtskrivaren och grundaren Malcolm Young har de senaste åren drabbats av grav demens. Lägg till detta att bandmedlemmarna åldersmässigt uppnått pensionsålder, så ingen skulle bli förvånad om de meddelade att de gjort sitt. Men mot alla odds dyker det alltså upp en ny platta, som dessutom håller en överraskande hög nivå. Titelspåret "Rock or bust" har ett typiskt AC/DC-riff som får mig att le. Efterföljande "Play ball" visar heller inga ålderstecken, och faktum är att hela skivan känns oväntat vital, även om det såklart inte bjuds på något nytt. Och det är för övrigt ingen som vill ha heller.
Många tror att detta är bandets avskedsplatta, men det tror inte jag. AC/DC kan helt enkelt inte sluta rocka.
3/5
"Rock or bust"
Columbia/SONY
Egentligen räcker det med att citera refrängen i öppningsspåret: "In rock we trust - it´s rock or bust". Den raden sammanfattar i några få ord hela AC/DC:s gärning.
AC/DC är förmodligen världens bästa rockband genom tiderna. Och de är garanterat det tydligaste. De har hittat en perfekt formel och följer den konsekvent. Man känner direkt igen en AC/DC-låt, men trots att alla känner till bandets enkla koncept har ingen lyckats kopiera det.
Sex år efter senaste plattan "Black Ice" kommer nu "Rock or bust". Musikaliskt är allt som det alltid varit i australiensarnas värld. De typiska gitarriffen sitter där, Brian Johnson bräker på med sin typiska röst och den klassiska ljudbilden är intakt, plattan skulle lika gärna kunnat vara inspelad 1977.
Utanför skivstudion har bandet det dock inte lika lätt. Trummisen Phil Rudd är/var inblandad i diverse allvarliga brottsutredningar och låtskrivaren och grundaren Malcolm Young har de senaste åren drabbats av grav demens. Lägg till detta att bandmedlemmarna åldersmässigt uppnått pensionsålder, så ingen skulle bli förvånad om de meddelade att de gjort sitt. Men mot alla odds dyker det alltså upp en ny platta, som dessutom håller en överraskande hög nivå. Titelspåret "Rock or bust" har ett typiskt AC/DC-riff som får mig att le. Efterföljande "Play ball" visar heller inga ålderstecken, och faktum är att hela skivan känns oväntat vital, även om det såklart inte bjuds på något nytt. Och det är för övrigt ingen som vill ha heller.
Många tror att detta är bandets avskedsplatta, men det tror inte jag. AC/DC kan helt enkelt inte sluta rocka.
3/5