Musikkrönika, maj

kultur / Permalink / 0
Festivalsommar...gäsp

Den där festivaldöden som folk kraxat om i ett par år verkar aldrig komma. Istället startas det hela tiden nya festivaler, den ena tråkigare än den andra. Det kanske är dags att börja hjälpa festivaldöden lite på traven?

Utbudet av festivaler är idag större än någonsin men tyvärr är likriktningen det också. Kollar man på de uppställningar som exempelvis Siesta, Uddevalla Solid Sound, Peace & Love och de andra svenska festivalerna hittills presenterat är det en uppvisning i fantasilöshet. Alla festivaler bokar samma namn, det är samma artister på alla affischer: Veronica Maggio, Love Antell, Maskinen, Familjen, Beatrice Eli, Little Jinder, Silvana Imam. Gäsp, gäsp och åter gäsp.
Behöver vi verkligen tre festivaler per dag under sommaren när det ändå är samma artister på allihopa? Svaret är givetvis nej. Lägg ner hälften av landets festivaler och så ses vi allihopa på Bråvalla istället och bockar av alla de där återkommande artisterna, så är det avklarat.

Förr var festivalerna inte bara färre utan även tydligare. Gillade man synth åkte man till Arvika, var man indie var det Emmaboda som gällde och tyckte man om hårdrock drog man till Sweden Rock. De som ville ha lite av varje åkte till Hultsfred. Enkelt och smidigt.
Men det var på den tiden som festivaler startades och drevs av föreningar eller engagerade kompisgäng med själ och hjärta. Idag har den svenska festivalscenen till stor del tagits över av stadsfester, företag eller bokningsbolag, och det är förmodligen därför som allt blivit så utslätat och likartat.
Bråvalla har en mängd styrkor, men charm och genuinitet är knappast två av dem. Till och med überhippa Way Out West känns avslagen. När detta skrivs är de stora dragplåstren Pet Shop Boys, Beck och Patti Smith - och hur hippt känns det 2015? Stockholm Music & Arts ska vi inte tala om: Van Morrison, Thåström, Timbuktu och Hello Saferide...snacka om opepp.

Bra festivaler består inte av slentrianbokningar där man försöker tillfredställa alla och ingen. Bra festivaler är nischade och har en idé. De vill skilja sig från mängden och erbjuda ett alternativ. På bra festivaler är varenda bokning genomtänkt och förstärker helheten. Det är därför jag kan uppskatta ett arrangemang som den elektroniska festivalen Volt i Uppsala, trots att jag inte gillar musiken. Andra festivaler med själ och hjärta är exempelvis Festival del Mar i Göteborgs skärgård och Visfestivalen i Västervik som i år firar 50 år. Jag kan till och med gilla Summerburst för att det har sin egen nisch och gör något annat än traditionella festivaler.
Nyligen anordnade Klubb Röv "En kväll i könsrockens tecken" på Bröderna Olsson i Stockholm. Till nästa år hoppas jag att de tar ytterligare ett kliv och gör en tvådagars festival av det hela. Det vore precis den injektion som festivalsverige skulle behöva.
Till top