På skiva: Janet Jackson
Janet Jackson
"Unbreakable"
Janet Jackson 2015, vad ska man tro om det? Är hon hipp eller slut, Greta Garbo eller Gud? Är hon enbart en ointressant föredetting med framtiden bakom sig eller är tiden inne för en bejublad comeback? Eller kanske nånting mittemellan?
Ska man vara ärlig har hon väl inte varit riktigt het sedan "The velvet rope" 1997. Redan när hon visade bröstvårtan under Super Bowl 2004 ansåg många att det var ett desperat försök av en artist som blivit passé att få lite uppmärksamhet, och det var elva år sedan.
"Unbreakable" är första albumet på sju år, och bara det är en anledning till oro. Skivan har en retrobetonad ljudbild med softad r´n´b, och jag vet inte om det är ett tecken på att inte hänga med i utvecklingen eller ett medvetet val som anspelar på svunna storhetstider. I vilket fall lyckas Janet undvika de värsta magplasken och knåpar ihop en platta som till största delen låter helt okej. Däremot tror jag inte detta är albumet som tar henne tillbaka till toppen. Skivan är i längsta laget och kunde ha kortats med nästan hälften. Även om låtarna genomgående är hyfsade så saknar jag de där klockrena hitsen som kan välta listorna, och så finns det som sagt något smått nostalgiskt över hela uttrycket.
2/5
"Unbreakable"
Janet Jackson 2015, vad ska man tro om det? Är hon hipp eller slut, Greta Garbo eller Gud? Är hon enbart en ointressant föredetting med framtiden bakom sig eller är tiden inne för en bejublad comeback? Eller kanske nånting mittemellan?
Ska man vara ärlig har hon väl inte varit riktigt het sedan "The velvet rope" 1997. Redan när hon visade bröstvårtan under Super Bowl 2004 ansåg många att det var ett desperat försök av en artist som blivit passé att få lite uppmärksamhet, och det var elva år sedan.
"Unbreakable" är första albumet på sju år, och bara det är en anledning till oro. Skivan har en retrobetonad ljudbild med softad r´n´b, och jag vet inte om det är ett tecken på att inte hänga med i utvecklingen eller ett medvetet val som anspelar på svunna storhetstider. I vilket fall lyckas Janet undvika de värsta magplasken och knåpar ihop en platta som till största delen låter helt okej. Däremot tror jag inte detta är albumet som tar henne tillbaka till toppen. Skivan är i längsta laget och kunde ha kortats med nästan hälften. Även om låtarna genomgående är hyfsade så saknar jag de där klockrena hitsen som kan välta listorna, och så finns det som sagt något smått nostalgiskt över hela uttrycket.
2/5