På skiva: Uje Brandelius
Uje Brandelius
"Spring Uje, Spring"
Vissångaren Ola Aurell är jätterolig när man hör hans låtar första gången. Andra gången...nja. Och tredje gången, då gör man hellre något annat. Hans skivor måste vara de minst spelade som någonsin spelats in, för när man väl lyssnat på - de väldigt underhållande - låtarna en gång har man liksom hört poängen och har inget behov av att höra dem igen.
Ungefär likadant är det med Uje Brandelius, det är det som är förbannelsen med att skriva för smarta och genomarbetade texter.
Hans gamla band Dr Kosmos var en tokrolig och studentikos grupp som hade en hel del uppsidor. Men de blev aldrig mer än tokroliga på grund av att musiken hamnade i bakvattnet av de välformulerade, intelligenta och fyndiga texterna. Dr Kosmos var aldrig i första hand ett band, utan snarare en megafon där Uje och hans kollegor kunde ropa ut sina budskap och sin formuleringskonst. Och en megafon lyssnar man helst inte på för länge. Det spelar ingen roll hur smarta texterna är, när man hört dem en gång så räcker det.
Här på sin första soloskiva känns det mesta igen från Dr Kosmos. Brandelius har måhända tonat ned sig någon nyans, men han fortsätter sin tokroliga stil med att rabbla ord till småknäpp musik. Jag tycker att det är ganska trevlig lyssning första gången jag hör skivan, men redan andra gången tänker jag "nja" och den tredje går jag ner i tvättstugan istället.
2/5
"Spring Uje, Spring"
Vissångaren Ola Aurell är jätterolig när man hör hans låtar första gången. Andra gången...nja. Och tredje gången, då gör man hellre något annat. Hans skivor måste vara de minst spelade som någonsin spelats in, för när man väl lyssnat på - de väldigt underhållande - låtarna en gång har man liksom hört poängen och har inget behov av att höra dem igen.
Ungefär likadant är det med Uje Brandelius, det är det som är förbannelsen med att skriva för smarta och genomarbetade texter.
Hans gamla band Dr Kosmos var en tokrolig och studentikos grupp som hade en hel del uppsidor. Men de blev aldrig mer än tokroliga på grund av att musiken hamnade i bakvattnet av de välformulerade, intelligenta och fyndiga texterna. Dr Kosmos var aldrig i första hand ett band, utan snarare en megafon där Uje och hans kollegor kunde ropa ut sina budskap och sin formuleringskonst. Och en megafon lyssnar man helst inte på för länge. Det spelar ingen roll hur smarta texterna är, när man hört dem en gång så räcker det.
Här på sin första soloskiva känns det mesta igen från Dr Kosmos. Brandelius har måhända tonat ned sig någon nyans, men han fortsätter sin tokroliga stil med att rabbla ord till småknäpp musik. Jag tycker att det är ganska trevlig lyssning första gången jag hör skivan, men redan andra gången tänker jag "nja" och den tredje går jag ner i tvättstugan istället.
2/5