På skiva: Roxette
Roxette
"Good karma"
Roxette fyller 30 år som band och firar med att släppa ett nytt album och en fotobok som dokumenterar de senaste årens konserter. Och vill det sig illa kan det ha varit både sista skivan och sista turnén, för nyligen har bandet meddelat att de ställer in alla spelningar på grund av Marie Fredrikssons dåliga hälsa. Hon var inte heller på plats i studion vid senaste inspelningen utan har lagt sången hemma i Stockholm.
"Vi ville göra ett album som var super-Nu, men med våra ingredienser", har Gessle sagt och får delvis rätt. För ljudbilden är ganska annorlunda mot tidigare. Till största delen är det en digital platta som mejslats fram i studion. Det låter luftigt, fräscht och lekfullt. Dansant och oväntat piggt. Mycket körer. En hel del piano finns med men gitarrerna är nedtonade och den patenterade Roxette-popen har bytts mot småknasigt ljudexperimenterande, ungefär som på "Have a nice day" från 1999. Många trogna fans lär knorra men jag gillar vad jag hör, för vissa spår är riktigt bra och det visar att Roxette inte fastnat i sin form. Samtidigt är rösterna och vissa ackordföljder bekanta, så det är knappast någon tvekan om vilket band det handlar om.
3/5
"Good karma"
Roxette fyller 30 år som band och firar med att släppa ett nytt album och en fotobok som dokumenterar de senaste årens konserter. Och vill det sig illa kan det ha varit både sista skivan och sista turnén, för nyligen har bandet meddelat att de ställer in alla spelningar på grund av Marie Fredrikssons dåliga hälsa. Hon var inte heller på plats i studion vid senaste inspelningen utan har lagt sången hemma i Stockholm.
"Vi ville göra ett album som var super-Nu, men med våra ingredienser", har Gessle sagt och får delvis rätt. För ljudbilden är ganska annorlunda mot tidigare. Till största delen är det en digital platta som mejslats fram i studion. Det låter luftigt, fräscht och lekfullt. Dansant och oväntat piggt. Mycket körer. En hel del piano finns med men gitarrerna är nedtonade och den patenterade Roxette-popen har bytts mot småknasigt ljudexperimenterande, ungefär som på "Have a nice day" från 1999. Många trogna fans lär knorra men jag gillar vad jag hör, för vissa spår är riktigt bra och det visar att Roxette inte fastnat i sin form. Samtidigt är rösterna och vissa ackordföljder bekanta, så det är knappast någon tvekan om vilket band det handlar om.
3/5