På skiva: Veronica Maggio
Veronica Maggio
Den första är alltid gratis
De senaste åren har det dykt upp en hel radda begåvade svenska poptjejer som verkar vilja göra anspråk på titeln "drottningen av svensk pop". Fortfarande är det Veronica Maggio som sitter på tronen, men hon sitter inte lika säkert längre. Hon kan definitivt känna flåset i nacken och nu när hon släpper sitt femte album skulle hon nog behöva några rejäla prakthits för att hålla konkurrenterna på säkert avstånd.
Hon spelar högt genom att bara göra en enda festivalspelning i sommar (Bråvalla), särskilt eftersom första singeln, titelspåret "Den första är alltid gratis" kändes rätt ordinär. Andra singeln "Ayahuasca" var trallvänlig och glad men rätt banal.
Nya albumet är helt okej, jämnstarkt och utan skavanker. Ganska traditionell Maggiopop som fansen känner igen sig i. Hög lägstanivå och låg tröskel att ta sig över som lyssnare. Det låter trevligt, precis som Maggio alltid gjort. Och det är just bristen på utveckling som stör en smula. Borde inte Maggio ta sitt artisteri till nästa nivå?
Vi kan hennes mjuka röst och lättillgängliga pop nu. Texterna börjar kännas juvenila och ljudbilden alltför lättviktig för en artist med hennes status. Visst, det är en bra platta, men efter detta skulle hon behöva ta nästa steg. Framåt, åt sidan, var som helst, bara hon rör på sig.
3/5
Den första är alltid gratis
De senaste åren har det dykt upp en hel radda begåvade svenska poptjejer som verkar vilja göra anspråk på titeln "drottningen av svensk pop". Fortfarande är det Veronica Maggio som sitter på tronen, men hon sitter inte lika säkert längre. Hon kan definitivt känna flåset i nacken och nu när hon släpper sitt femte album skulle hon nog behöva några rejäla prakthits för att hålla konkurrenterna på säkert avstånd.
Hon spelar högt genom att bara göra en enda festivalspelning i sommar (Bråvalla), särskilt eftersom första singeln, titelspåret "Den första är alltid gratis" kändes rätt ordinär. Andra singeln "Ayahuasca" var trallvänlig och glad men rätt banal.
Nya albumet är helt okej, jämnstarkt och utan skavanker. Ganska traditionell Maggiopop som fansen känner igen sig i. Hög lägstanivå och låg tröskel att ta sig över som lyssnare. Det låter trevligt, precis som Maggio alltid gjort. Och det är just bristen på utveckling som stör en smula. Borde inte Maggio ta sitt artisteri till nästa nivå?
Vi kan hennes mjuka röst och lättillgängliga pop nu. Texterna börjar kännas juvenila och ljudbilden alltför lättviktig för en artist med hennes status. Visst, det är en bra platta, men efter detta skulle hon behöva ta nästa steg. Framåt, åt sidan, var som helst, bara hon rör på sig.
3/5