På skiva: Maia Hirasawa
Maia Hirasawa
Vacker och ful
Hon albumdebuterade 2007 men det var året efter som hon på ett bredare plan slog sig in i svenskarnas medvetande när hon framförde en uppskattad tolkning av The Arks "The worrying kind" i finalen av Melodifestivalen. Året efter kom den andra fullängdaren, och sen kom ytterligare en platta för tre år sedan men det känns som att Maia Hirasawa försvunnit från den svenska popradarn under de senaste fem åren. Hon lär visserligen ha en bra karriär igång borta i Japan, men nu är siktet definitivt inställt på Sverige eftersom hon för första gången väljer att släppa en svenskspråkig skiva.
På engelska var hon talangfull men lite intetsägande. På svenska får hon några gratispoäng tack vare språket, men fortfarande saknas det ett verkligt personligt uttryck. Det låter ju så bra, och då är det synd att inte texter och musik tar ut svängarna mer. Det känns som att Hirasawa fegar ur och inte riktigt vågar släppa ut det hon har inom sig. Det gör att det låter lite mesigt och tillrättalagt. Det kan verka lite fantasilöst av alla recensenter som jämför henne med Annika Norlin och Veronica Maggio, men tills Hirasawa renodlar sin egen stil är det nog något hon får vänja sig vid.
3/5
Vacker och ful
Hon albumdebuterade 2007 men det var året efter som hon på ett bredare plan slog sig in i svenskarnas medvetande när hon framförde en uppskattad tolkning av The Arks "The worrying kind" i finalen av Melodifestivalen. Året efter kom den andra fullängdaren, och sen kom ytterligare en platta för tre år sedan men det känns som att Maia Hirasawa försvunnit från den svenska popradarn under de senaste fem åren. Hon lär visserligen ha en bra karriär igång borta i Japan, men nu är siktet definitivt inställt på Sverige eftersom hon för första gången väljer att släppa en svenskspråkig skiva.
På engelska var hon talangfull men lite intetsägande. På svenska får hon några gratispoäng tack vare språket, men fortfarande saknas det ett verkligt personligt uttryck. Det låter ju så bra, och då är det synd att inte texter och musik tar ut svängarna mer. Det känns som att Hirasawa fegar ur och inte riktigt vågar släppa ut det hon har inom sig. Det gör att det låter lite mesigt och tillrättalagt. Det kan verka lite fantasilöst av alla recensenter som jämför henne med Annika Norlin och Veronica Maggio, men tills Hirasawa renodlar sin egen stil är det nog något hon får vänja sig vid.
3/5