Musikkrönika, september
RIP:andet borde vila i frid
RIP-hysterin har slagit alla rekord i år. Men alla de som nostalgiskt sörjer svunna tiders artister borde rikta blicken mot samtiden istället. För nya stjärnor skapas hela tiden.
Årets bästa sommarprat i P1 var utan tvekan Magnus Ugglas. Dessutom stod han för det mest oväntade musikvalet. En av de saker han pratade om var den RIP-hysteri som spridit sig som en löpeld på sociala medier, det vill säga att folk skriver RIP (Rest in peace) i sina statusuppdateringar när någon känd artist dör. Något Uggla inte är så förtust i.
- Jag är nämligen av den uppfattningen att man ska hylla människor medan de är i livet. Och att de där hyllningsgamarna på sociala medier är ett jävla pack, som hoppas att det ska dimpa ner lite stjärnglans på dem i samma stund som de skriver "RIP" på Instagram, Twitter och Facebook, sa Uggla.
Den verkliga RIP-tsunamin började med att Lemmy tog ner skylten den 28 december och sedan dess har artister som Bowie, Prince, Olle Ljungström och Freddie Wadling också lämnat oss. Det är artister som betytt mycket för många människor och det är såklart sorgligt att de inte längre finns med oss. Men reaktionerna i sociala medier har inte stått i proportion till deras faktiska betydelse. Plötsligt beskrivs alla avlidna artister i termer av "världens bäste" eller "geni", och plötsligt har varenda Facebookanvändare alltid varit hängivna hardcorefans till varenda artist som gått bort.
Det märkliga är att det sällan märktes medan de levde. Hur många av er som "RIP:ade" Prince har ens en skiva med honom hemma? Hur många av alla nyfrälsta Wadlingfans har sett en konsert med honom? Och ärligt talat, hur många av er som läser detta kan överhuvudtaget nämna en låttitel med Motörhead förutom "Ace of Spades"?
Att RIP:andet bara är en pose märks också i själva uttrycket i sig. För hur många skulle skriva RIP på Facebook om det var deras farmor som gick bort?
RIP:et brukar följas av meningar i stil med "De försvinner en efter en. Snart finns det inga rockstjärnor kvar" och inte sällan brukar 2016 få epitet i stil med "Jävla skitår" och beskrivas som ett extraordinärt år i rockstjärnedödhänseende. Men faktum är ju att det dör ungefär lika många stora stjärnor varje år. För 20 år sedan var det Tupac, Ella Fitzgerald och Eva Cassidy. För 10 år sedan var det James Brown, Syd Barrett och Putte Wickman. För fem år sedan var det Amy Winehouse, Gary Moore och John Barry.
Det är tråkigt när gamla musikhjältar dör, det är alla överens om, men vad många tycks missa är att det hela tiden föds nya. Istället för att låtsas sörja gamla musiker med sin storhetstid bakom sig kan man upptäcka alla nya som kommer fram. Här på den lokala scenen har vi exempelvis The Great Discord som säkert kommer att göra sig ett namn framöver. De har kopplingar till andra internationellt hyllade lokalakter som Ghost och PG Lost. Vilka då? Ja, det hade ni vetat om ni inte var så upptagna med att grotta ner er i det förflutna istället för att vara närvarande i er samtid.
RIP-hysterin har slagit alla rekord i år. Men alla de som nostalgiskt sörjer svunna tiders artister borde rikta blicken mot samtiden istället. För nya stjärnor skapas hela tiden.
Årets bästa sommarprat i P1 var utan tvekan Magnus Ugglas. Dessutom stod han för det mest oväntade musikvalet. En av de saker han pratade om var den RIP-hysteri som spridit sig som en löpeld på sociala medier, det vill säga att folk skriver RIP (Rest in peace) i sina statusuppdateringar när någon känd artist dör. Något Uggla inte är så förtust i.
- Jag är nämligen av den uppfattningen att man ska hylla människor medan de är i livet. Och att de där hyllningsgamarna på sociala medier är ett jävla pack, som hoppas att det ska dimpa ner lite stjärnglans på dem i samma stund som de skriver "RIP" på Instagram, Twitter och Facebook, sa Uggla.
Den verkliga RIP-tsunamin började med att Lemmy tog ner skylten den 28 december och sedan dess har artister som Bowie, Prince, Olle Ljungström och Freddie Wadling också lämnat oss. Det är artister som betytt mycket för många människor och det är såklart sorgligt att de inte längre finns med oss. Men reaktionerna i sociala medier har inte stått i proportion till deras faktiska betydelse. Plötsligt beskrivs alla avlidna artister i termer av "världens bäste" eller "geni", och plötsligt har varenda Facebookanvändare alltid varit hängivna hardcorefans till varenda artist som gått bort.
Det märkliga är att det sällan märktes medan de levde. Hur många av er som "RIP:ade" Prince har ens en skiva med honom hemma? Hur många av alla nyfrälsta Wadlingfans har sett en konsert med honom? Och ärligt talat, hur många av er som läser detta kan överhuvudtaget nämna en låttitel med Motörhead förutom "Ace of Spades"?
Att RIP:andet bara är en pose märks också i själva uttrycket i sig. För hur många skulle skriva RIP på Facebook om det var deras farmor som gick bort?
RIP:et brukar följas av meningar i stil med "De försvinner en efter en. Snart finns det inga rockstjärnor kvar" och inte sällan brukar 2016 få epitet i stil med "Jävla skitår" och beskrivas som ett extraordinärt år i rockstjärnedödhänseende. Men faktum är ju att det dör ungefär lika många stora stjärnor varje år. För 20 år sedan var det Tupac, Ella Fitzgerald och Eva Cassidy. För 10 år sedan var det James Brown, Syd Barrett och Putte Wickman. För fem år sedan var det Amy Winehouse, Gary Moore och John Barry.
Det är tråkigt när gamla musikhjältar dör, det är alla överens om, men vad många tycks missa är att det hela tiden föds nya. Istället för att låtsas sörja gamla musiker med sin storhetstid bakom sig kan man upptäcka alla nya som kommer fram. Här på den lokala scenen har vi exempelvis The Great Discord som säkert kommer att göra sig ett namn framöver. De har kopplingar till andra internationellt hyllade lokalakter som Ghost och PG Lost. Vilka då? Ja, det hade ni vetat om ni inte var så upptagna med att grotta ner er i det förflutna istället för att vara närvarande i er samtid.