Musikkrönika
Sluta irritera, sluta imitera
"Innovate, don´t imitate" är en klassisk slogan som många företag följer. Man hoppas att samma insikt snart ska ta sig in i musikvärlden där det vimlar av plagiat.
Jag har tidigare tagit upp coverband, tributeband och explosionen av hyllningskonserter i denna spalt, men det är inte riktigt det jag vill åt denna gång utan snarare de band som gör egna låtar men som ändå låter exakt likadant som något vi har hört förr.
Företrädesvis gäller detta band som verkar i gamla musikgenrer som rockabilly och blues där det genom åren skapats en viss ram som man bör hålla sig till och som nästan är omöjligt att gå utanför.
När band exempelvis säger att de spelar blues så menar de att de spelar en klassisk bluestolva, och behöver vi verkligen fler såna? Vad tillför det musikvärlden? Behöver vi verkligen fler rockabillyband som låter exakt som rockabillyband låtit i över 60 år? Vad ska vi med boogie woogie-artister till om de inte tillför minsta nytt?
Det går ju faktiskt att göra nåt nytt med gamla musikstilar trots att de ofta är hårt mallade. Det var det som exempelvis gjorde Jon Spencer Blues Explosion intressanta på 90-talet. Här i Sverige har vi exempelvis haft Robert Johnson and Punchdrunks som runt millennieskiftet utvecklade surfrocken till något nytt och spännande. Från jazzens värld har vi exempelvis Franska Trion och Movitz! som tagit en klassisk musikgenre och gjort så den känns fräsch även i vår tid.
Ett praktexempel på en artist som hottar upp gamla musikstilar och gör dem relevanta för samtiden är Jack White. Ett exempel på det var det lyckade samarbetet med countrysångerskan Loretta Lynn som han åter lyckades få att bli hipp på hennes ålders höst. Ungefär som Rick Rubin gjorde med Johnny Cash. Och just countryn tycks ha en förmåga att ständigt lyckas förnya sig, det ser vi inte minst i Taylor Swift som de senaste åren varit världens kanske största artist.
Här hemma ser det mörkare ut på countrysidan, det har inte kommit fram något nytt och spännande sedan Alf Robertsons dagar. Men å andra sidan så fulländade han genren, så all country på svenska efter det kan bara bli sämre.
"Innovate, don´t imitate" är en klassisk slogan som många företag följer. Man hoppas att samma insikt snart ska ta sig in i musikvärlden där det vimlar av plagiat.
Jag har tidigare tagit upp coverband, tributeband och explosionen av hyllningskonserter i denna spalt, men det är inte riktigt det jag vill åt denna gång utan snarare de band som gör egna låtar men som ändå låter exakt likadant som något vi har hört förr.
Företrädesvis gäller detta band som verkar i gamla musikgenrer som rockabilly och blues där det genom åren skapats en viss ram som man bör hålla sig till och som nästan är omöjligt att gå utanför.
När band exempelvis säger att de spelar blues så menar de att de spelar en klassisk bluestolva, och behöver vi verkligen fler såna? Vad tillför det musikvärlden? Behöver vi verkligen fler rockabillyband som låter exakt som rockabillyband låtit i över 60 år? Vad ska vi med boogie woogie-artister till om de inte tillför minsta nytt?
Det går ju faktiskt att göra nåt nytt med gamla musikstilar trots att de ofta är hårt mallade. Det var det som exempelvis gjorde Jon Spencer Blues Explosion intressanta på 90-talet. Här i Sverige har vi exempelvis haft Robert Johnson and Punchdrunks som runt millennieskiftet utvecklade surfrocken till något nytt och spännande. Från jazzens värld har vi exempelvis Franska Trion och Movitz! som tagit en klassisk musikgenre och gjort så den känns fräsch även i vår tid.
Ett praktexempel på en artist som hottar upp gamla musikstilar och gör dem relevanta för samtiden är Jack White. Ett exempel på det var det lyckade samarbetet med countrysångerskan Loretta Lynn som han åter lyckades få att bli hipp på hennes ålders höst. Ungefär som Rick Rubin gjorde med Johnny Cash. Och just countryn tycks ha en förmåga att ständigt lyckas förnya sig, det ser vi inte minst i Taylor Swift som de senaste åren varit världens kanske största artist.
Här hemma ser det mörkare ut på countrysidan, det har inte kommit fram något nytt och spännande sedan Alf Robertsons dagar. Men å andra sidan så fulländade han genren, så all country på svenska efter det kan bara bli sämre.