På skiva: Metallica
Metallica
Hardwired...to self-destruct
Vid varje skivsläpp sedan 1996 års "Load" och framåt har snacket varit detsamma: "Nu är Metallica tillbaka". Så lät det vid "ReLoad", "St. Anger" och "Death Magnetic" men det har varje gång mest visat sig vara önsketänkande från fans, media och bandet självt, för de gamla thrashrockarna har blivit mer ointressanta för varje år som gått, och det absoluta bottennappet nåddes 2011 med Lou Reed-samarbetet "Lulu".
Nya skivan är bandets första riktiga album på åtta år, och återigen är snacket igång om att gamla goda Metallica är tillbaka. Och denna gång finns det mer fog för påståendet, för på detta dubbelalbum finns en hel del material som anknyter till bandets tidiga år på ett snyggt sätt, men också en del låtar som känns trötta och oinspirerade. Och är det verkligen nostalgi vi vill ha?
Så den gamla sanningen gäller fortfarande: rockband kommer alltid tillbaka - men de kommer aldrig riktigt tillbaka. Och det gäller inte minst Metallica.
3/5
Hardwired...to self-destruct
Vid varje skivsläpp sedan 1996 års "Load" och framåt har snacket varit detsamma: "Nu är Metallica tillbaka". Så lät det vid "ReLoad", "St. Anger" och "Death Magnetic" men det har varje gång mest visat sig vara önsketänkande från fans, media och bandet självt, för de gamla thrashrockarna har blivit mer ointressanta för varje år som gått, och det absoluta bottennappet nåddes 2011 med Lou Reed-samarbetet "Lulu".
Nya skivan är bandets första riktiga album på åtta år, och återigen är snacket igång om att gamla goda Metallica är tillbaka. Och denna gång finns det mer fog för påståendet, för på detta dubbelalbum finns en hel del material som anknyter till bandets tidiga år på ett snyggt sätt, men också en del låtar som känns trötta och oinspirerade. Och är det verkligen nostalgi vi vill ha?
Så den gamla sanningen gäller fortfarande: rockband kommer alltid tillbaka - men de kommer aldrig riktigt tillbaka. Och det gäller inte minst Metallica.
3/5