Skivrecension: Mando Diao
Mando Diao
Good Times
Man kan lugnt säga att de senaste åren varit omvälvande för Mando Diao, och inte minst för deras fans. Från att ha varit ett ganska klassiskt rockband började de först experimentera med hip hop och dansrytmer. Därefter bytte de språk från engelska till svenska och gjorde tolkningar av gamla Fröding-dikter. Det gav dem visserligen en ny publik men var lite förvirrande för de gamla fansen. Och än värre blev det på den märkliga synthskivan "Aelita" som var ett haveri på alla plan. Sen tycktes Gustaf Norén blomma ut i fullständig galenskap och hoppade av bandet. Resten av Borlängegrabbarna fortsatte och nu har bandets åttonde album kommit ut.
Musikaliskt har bandet hoppat tillbaka några snäpp. Inte ända till de första årens retrorock men till perioden kring hitten "Dance with somebody". Åter är det rock som är grunden även om låtarna ofta kryddas med elektronik, beats och diverse produktionstekniska detaljer. Det låter rätt bra, svängigt och dansvänligt, men ofta lite för småputtrigt och snällt för att det riktigt ska bränna till. Men efter de senaste årens turbulens känns det skönt att Mando Diao är tillbaka på allvar igen, så även om "Good times" har brister är jag ändå lättad och nöjd.
3/5
Good Times
Man kan lugnt säga att de senaste åren varit omvälvande för Mando Diao, och inte minst för deras fans. Från att ha varit ett ganska klassiskt rockband började de först experimentera med hip hop och dansrytmer. Därefter bytte de språk från engelska till svenska och gjorde tolkningar av gamla Fröding-dikter. Det gav dem visserligen en ny publik men var lite förvirrande för de gamla fansen. Och än värre blev det på den märkliga synthskivan "Aelita" som var ett haveri på alla plan. Sen tycktes Gustaf Norén blomma ut i fullständig galenskap och hoppade av bandet. Resten av Borlängegrabbarna fortsatte och nu har bandets åttonde album kommit ut.
Musikaliskt har bandet hoppat tillbaka några snäpp. Inte ända till de första årens retrorock men till perioden kring hitten "Dance with somebody". Åter är det rock som är grunden även om låtarna ofta kryddas med elektronik, beats och diverse produktionstekniska detaljer. Det låter rätt bra, svängigt och dansvänligt, men ofta lite för småputtrigt och snällt för att det riktigt ska bränna till. Men efter de senaste årens turbulens känns det skönt att Mando Diao är tillbaka på allvar igen, så även om "Good times" har brister är jag ändå lättad och nöjd.
3/5