Skivrecension: Henrik Berggren
Henrik Berggren
Wolf´s heart
Popmusiken behöver sina ikoner, men i Sverige är det bara Thåström och en handfull till som verkligen lyckats nå dit. Henrik Berggren kan räknas in i den skaran. Han är det närmaste vi kommit Robert Smith i det här landet och har blivit en symbol att identifiera sig med för mängder av unga och sorgsna människor.
Nio år efter att Broder Daniel tog farväl har han nu fått ur sig den där soloskivan som vi väntat på så länge att de flesta hunnit tröttna och gått vidare. Men en del fans finns fortfarande kvar och de gråter såklart glädjetårar bakom pandasminkningen.
Grejen med Broder Daniel var aldrig musiken, det var utanförskapet och förmågan att ge landets alla deppade själar ett sammanhang och en tillhörighet. Låtarna var i ärlighetens namn oftast undermåliga, men det var just det som var grejen. Musiken talade till de icke-perfekta, de halvt odugliga, de som ville ha trasiga idoler de kunde känna igen sig i.
Därför blir jag lite nervös när jag hör att musiken på "Wolf´s heart" låter oroväckande bra. Det kan, rent musikaliskt, vara de bästa låtar som Henrik Berggren spelat in. Det låter poppigt och lättillgängligt, kanske kommer några spår även att spelas på P3? För de flesta artister är det något eftersträvansvärt men i Henrik Berggrens fall kan det vara förödande. Hans ikonstatus bygger på att blotta brister och skavanker och här känns han oväntat hel och ren.
3/5
Wolf´s heart
Popmusiken behöver sina ikoner, men i Sverige är det bara Thåström och en handfull till som verkligen lyckats nå dit. Henrik Berggren kan räknas in i den skaran. Han är det närmaste vi kommit Robert Smith i det här landet och har blivit en symbol att identifiera sig med för mängder av unga och sorgsna människor.
Nio år efter att Broder Daniel tog farväl har han nu fått ur sig den där soloskivan som vi väntat på så länge att de flesta hunnit tröttna och gått vidare. Men en del fans finns fortfarande kvar och de gråter såklart glädjetårar bakom pandasminkningen.
Grejen med Broder Daniel var aldrig musiken, det var utanförskapet och förmågan att ge landets alla deppade själar ett sammanhang och en tillhörighet. Låtarna var i ärlighetens namn oftast undermåliga, men det var just det som var grejen. Musiken talade till de icke-perfekta, de halvt odugliga, de som ville ha trasiga idoler de kunde känna igen sig i.
Därför blir jag lite nervös när jag hör att musiken på "Wolf´s heart" låter oroväckande bra. Det kan, rent musikaliskt, vara de bästa låtar som Henrik Berggren spelat in. Det låter poppigt och lättillgängligt, kanske kommer några spår även att spelas på P3? För de flesta artister är det något eftersträvansvärt men i Henrik Berggrens fall kan det vara förödande. Hans ikonstatus bygger på att blotta brister och skavanker och här känns han oväntat hel och ren.
3/5