Filmrecension: Elvis & Nixon
Elvis & Nixon
1970 satt Elvis Presley hemma i Graceland och såg på tv:n hur knarket höll på att fördärva den amerikanska ungdomen. Något måste göras, tyckte The King, och fick den briljanta idén att göra ett oanmält besök hos president Richard Nixon för att diskutera problemet. Tanken var att bli federal agent och börja göra nytta på allvar. Så han åkte upp till Vita Huset och lyckades faktiskt få till ett möte med Nixon. Så långt är filmen verklighetsbaserad. Vad som hände sedan finns inte dokumenterat, men kanske gick det till ungefär så som i denna film.
En rolig idé, men filmens största svaghet är att storyn inte håller för en långfilm. Snarare borde detta varit en sketch i Saturday Night Live. För det blir onekligen ett absurt möte mellan den formella presidenten och den mer oborstade rocksångaren, åtminstone i denna film där Elvis framställs som en halvgalen typ som både är korkad och totalt världsfrånvänd. Medan Kevin Spacey gör en porträttlik Nixon är det störande att Michael Shannon inte har särskilt stora likheter med verklighetens Elvis. Det blir helt enkelt aldrig så kul eller intressant som det kunde ha blivit.
1/5
1970 satt Elvis Presley hemma i Graceland och såg på tv:n hur knarket höll på att fördärva den amerikanska ungdomen. Något måste göras, tyckte The King, och fick den briljanta idén att göra ett oanmält besök hos president Richard Nixon för att diskutera problemet. Tanken var att bli federal agent och börja göra nytta på allvar. Så han åkte upp till Vita Huset och lyckades faktiskt få till ett möte med Nixon. Så långt är filmen verklighetsbaserad. Vad som hände sedan finns inte dokumenterat, men kanske gick det till ungefär så som i denna film.
En rolig idé, men filmens största svaghet är att storyn inte håller för en långfilm. Snarare borde detta varit en sketch i Saturday Night Live. För det blir onekligen ett absurt möte mellan den formella presidenten och den mer oborstade rocksångaren, åtminstone i denna film där Elvis framställs som en halvgalen typ som både är korkad och totalt världsfrånvänd. Medan Kevin Spacey gör en porträttlik Nixon är det störande att Michael Shannon inte har särskilt stora likheter med verklighetens Elvis. Det blir helt enkelt aldrig så kul eller intressant som det kunde ha blivit.
1/5