Söndagsintervjun: Magnus Engström
En tecknad färd bland skuggorna
Linköpingsbördige serietecknaren Magnus Engström gav ut sin första grafiska roman "Luftspår" för sex år sedan. Nu är han aktuell med den nya serieboken "Skuggfärd", en rafflande science fiction-thriller som bokstavligen handlar om liv och död.
Yvonne vaknar och märker att hennes partner Frank är försvunnen. I sökandet efter honom upptäcker hon snart att hon själv är i fara, men också att Frank verkar ha varit något på spåren som rör livet efter detta. Denna kombination av andlighet och detektivarbete intresserade Magnus redan i "Luftspår" och den återkommer här i "Skuggfärd".
- Det är ingen slump. Jag är fascinerad av andliga tankegångar och andlighet, men kände redan från och med "Luftspår" att om jag ska behandla något så stilla och relativt ickedramatiskt så måste jag nog samtidigt försöka tillföra en kraftig framåtrörelse för att få dynamik. Följaktligen har jag i båda berättelserna haft med någon form av mysterium eller ett fysiskt letande. Antingen efter en dråpmisstänkt eller som i "Skuggfärd" sökandet efter en försvunnen pojkvän, där också människoliv står på spel. Kanske kan man säga att kombinationen handlar om; inre-yttre, stillhet-action, ljus-mörker? I båda fallen handlar det ju om något slags sökande i yttre och inre bemärkelse, säger Magnus och fortsätter:
- Jag fick idén till manuset när jag funderade över om det finns någon koppling mellan liv och död. Den första idén handlade om hur en själ återkom till livet, hur den inkarnerade ner på jorden i en lånad kropp och använde denna kropp för att försöka ställa vissa ouppklarade saker till rätta. Det blev ett väldigt långt manus och innehöll för mycket dialog. Så jag arbetade om manuset minst två gånger tills jag fick det som jag ville; som en ganska avskalad men visuell historia med förhoppningsvis stämningsfulla miljöer.
"Luftspår" hade en bild per sida. "Skuggfärd" är mer av en traditionell serieroman. Varför valde du den formen med "Skuggfärd"?
- En ruta per sida blir i bästa fall som tablåer som man kan titta på en längre stund innan man vänder blad. Kanske sänker en enda bild farten. Men i "Luftspår" saknade jag lite samspelet mellan rutorna. Jag kände att flera rutor ger mer utrymme till ett mer dynamiskt berättande. Jag kände ett sug att i "Skuggfärd" i större utsträckning använda mig av det mer klassiska serieberättandets unika egenskaper med många rutor som korresponderar med varandra.
Även denna gång känns bilderna ofta ganska realistiska. Har du utgått från foton eller hur jobbar du bildmässigt?
- Jag fotograferar en hel del i direkt syfte att använda till serien och tittar därefter på fotona när jag ritar bilderna. Det kan vara så att jag utgår från tre olika foton vid tecknandet för att få ihop en färdig seriebild. Men mycket i serien är också tecknat på fri hand, i fantasin, så det är en kombination av foton som förlagor och att teckna "ur huvudet".
Har du fortfarande någon koppling till Linköping?
- Ja. Jag äger ett landställe två mil utanför Linköping. Det är ett litet torp som har gått i arv från pappa och farfar. Där ute har jag också några kompisar som jag umgås med då och då. Torpet gör också att jag rätt ofta besöker Linköping för att flanera, minnas, bada i Tinnis och gå på bio.
Har du fler serieprojekt på gång framöver?
- Ja. En självbiografisk serie som bland annat handlar om uppväxten i Linköping. Det är en serie som spänner över 50 år och som jag faktiskt har hållit på med i 19 år!
- Sen arbetar jag också med manuset till en serie som är tänkt att bli nästa långa projekt. Den ska vara i färg, utspela sig under tre historiska epoker, och jag vill där försöka driva mitt serieberättandes visuella utformning ännu längre.
Linköpingsbördige serietecknaren Magnus Engström gav ut sin första grafiska roman "Luftspår" för sex år sedan. Nu är han aktuell med den nya serieboken "Skuggfärd", en rafflande science fiction-thriller som bokstavligen handlar om liv och död.
Yvonne vaknar och märker att hennes partner Frank är försvunnen. I sökandet efter honom upptäcker hon snart att hon själv är i fara, men också att Frank verkar ha varit något på spåren som rör livet efter detta. Denna kombination av andlighet och detektivarbete intresserade Magnus redan i "Luftspår" och den återkommer här i "Skuggfärd".
- Det är ingen slump. Jag är fascinerad av andliga tankegångar och andlighet, men kände redan från och med "Luftspår" att om jag ska behandla något så stilla och relativt ickedramatiskt så måste jag nog samtidigt försöka tillföra en kraftig framåtrörelse för att få dynamik. Följaktligen har jag i båda berättelserna haft med någon form av mysterium eller ett fysiskt letande. Antingen efter en dråpmisstänkt eller som i "Skuggfärd" sökandet efter en försvunnen pojkvän, där också människoliv står på spel. Kanske kan man säga att kombinationen handlar om; inre-yttre, stillhet-action, ljus-mörker? I båda fallen handlar det ju om något slags sökande i yttre och inre bemärkelse, säger Magnus och fortsätter:
- Jag fick idén till manuset när jag funderade över om det finns någon koppling mellan liv och död. Den första idén handlade om hur en själ återkom till livet, hur den inkarnerade ner på jorden i en lånad kropp och använde denna kropp för att försöka ställa vissa ouppklarade saker till rätta. Det blev ett väldigt långt manus och innehöll för mycket dialog. Så jag arbetade om manuset minst två gånger tills jag fick det som jag ville; som en ganska avskalad men visuell historia med förhoppningsvis stämningsfulla miljöer.
"Luftspår" hade en bild per sida. "Skuggfärd" är mer av en traditionell serieroman. Varför valde du den formen med "Skuggfärd"?
- En ruta per sida blir i bästa fall som tablåer som man kan titta på en längre stund innan man vänder blad. Kanske sänker en enda bild farten. Men i "Luftspår" saknade jag lite samspelet mellan rutorna. Jag kände att flera rutor ger mer utrymme till ett mer dynamiskt berättande. Jag kände ett sug att i "Skuggfärd" i större utsträckning använda mig av det mer klassiska serieberättandets unika egenskaper med många rutor som korresponderar med varandra.
Även denna gång känns bilderna ofta ganska realistiska. Har du utgått från foton eller hur jobbar du bildmässigt?
- Jag fotograferar en hel del i direkt syfte att använda till serien och tittar därefter på fotona när jag ritar bilderna. Det kan vara så att jag utgår från tre olika foton vid tecknandet för att få ihop en färdig seriebild. Men mycket i serien är också tecknat på fri hand, i fantasin, så det är en kombination av foton som förlagor och att teckna "ur huvudet".
Har du fortfarande någon koppling till Linköping?
- Ja. Jag äger ett landställe två mil utanför Linköping. Det är ett litet torp som har gått i arv från pappa och farfar. Där ute har jag också några kompisar som jag umgås med då och då. Torpet gör också att jag rätt ofta besöker Linköping för att flanera, minnas, bada i Tinnis och gå på bio.
Har du fler serieprojekt på gång framöver?
- Ja. En självbiografisk serie som bland annat handlar om uppväxten i Linköping. Det är en serie som spänner över 50 år och som jag faktiskt har hållit på med i 19 år!
- Sen arbetar jag också med manuset till en serie som är tänkt att bli nästa långa projekt. Den ska vara i färg, utspela sig under tre historiska epoker, och jag vill där försöka driva mitt serieberättandes visuella utformning ännu längre.